Femåringen smög upp ur sängen vid läggdags och viskade att han hade hört att det skulle spelas fotboll klockan åtta. När lillebror hade somnat tassade vi ner och bänkade oss. Efter en del irriterade utrop från min sida sneglade sonen på mig och frågade varför jag var så upprörd. Stackarn. Det är inte första gången han har skrämts av sin mor när hon tittat på fotboll. Nu talar hon om sig själv i tredjeperson också, precis som Zlatan.
Femåringen vände sig på sidan och bad mig klia honom på ryggen medan han låg och följde fotbollen. Jag lydde order och han suckade nöjt:
- Det här är livet.
Hur sant är inte det? Det här är livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar