Jag försökte föra ett samtal med min man i går, men han började bara skratta åt hur konsonanterna fastnade i bihålorna. Jag bratade bed en bassa stnor i däsand. Lika sjukt som det ser ut i skrift, lika illa lät det.
Med en frusen och förkyld kropp, och med en make som ständigt somnar för kvällen med barnen, kunde jag krypa upp i soffan och sträckläsa Hanna Jedviks Snart är jag borta som är ombloggad på Bokgalleriet. Jag har mött många tjejer som är fantastiska på att visa upp en oberörd eller glättig fasad, men som egentligen bär på stora hemligheter som hotar dem till undergång. Det här är en sådan roman som visar på hur jobbigt och hårt det kan vara att vara ung i dag. Det var således ingen smärtfri läsning, men det är skönt när slutet bjuder på en känsla av hopp om att allt kan bli bättre - även om det inte alltid kan bli helt bra igen.
Nu är det fredag, må vara att jag är förkyld, men det är samtidigt lite härligt när det river i kroppen och man känner att man lever. God helg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar