Jag och Lars har målat golven nu och undrar om det inte är lite konstigt att munnen inte är en del av kroppen.

Golven i hallen och köket är målade och klara nu. Jag och Lars gjorde det denna varma sommarkväll till björkars sus och ladusvalornas tvära dykningar. Sanningen att säga var det mest jag som målade. Lars (Winnerbäck) sjöng vackert på Spotify men var ovärderlig som hjälp.

När måla-golven-projektet drogs igång hävdade yr.no att det skulle vara mulet och inte så varmt den här veckan. Med andra ord kanonväder för målning. I stället blev det kanonväder för att ligga och flyta i byns vackra sjö men oerhört värdelösa förutsättningar för att måla. Färgen har inte visat sig från sin bästa sida uppförandemässigt, men nu ligger den där utsmetad.

Jag har fått punga ut med 1400 spänn i dag för att få en trasig tand. Där och då var det värt varenda krona. Det är det nog värt fortfarande för att få slippa det vassa och iliga, men VISST ÄR DET KONSTIGT ATT MUNNEN INTE ÄR EN DEL AV KROPPEN? Läkare som läkare? Tydligen inte. Det är också konstigt att ögonen inte är en del av kroppen. Ser du dåligt så är det synd för dig. Om du däremot hör dåligt är det bättre?

Jag snubblade över Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst och kan inte lägga den ifrån mig. Jag tänker på hennes efternamn och känner ofta under läsningen hur hon just skär med sina ord. Hon är brutal och känslig, impulsiv och eftertänksam. Vissa texter känner jag igen från krönikorna publicerade i tidningen Mama, men de är väl värda att läsa igen.

Nu övernattning hos mor och far medan färgen där hemma ligger och härdar till sig och luktar skit. Ju mer det luktar desto bättre sitter den sedan? Jag har bara fått för mig att miljövänlig färg är bra om du spiller ut den i naturen. På väggar och golv har den ingenting att göra.

Om det är någon dag man ska äta på stan så är det en vardag

Min man fyller år i dag, men han är bortavarande. Jag och grabbarna åkte till stan för att inhandla en present och deras förslag var: en leksaksgrävskopa, ett plastsvärd som sprutar vatten, arbetshandskar, en huggkrok, en flytväst, nya skor och säkert någonting annat som jag har glömt. Det blev inget av det ovan nämnda. Jag kan inte säga vad vi köpte, i händelse av att maken faktiskt skulle läsa det här, men jag kan tala om att sexåringen vill ha en sjättedel av presenten. Jag har sagt åt honom att han får fråga snällt och då kanske han kan få det.

Det blev sedan lunch på stan med min pappa, alltså barnens morfar. Barnens morfar får aldrig kallas pappa av mig. Då blir det kris. Jobbigt. För att hoppa friskt mellan samtalsämnen så vill jag bara ha sagt att jag hellre äter på stan en vardag än en helg.

Barnens morfar har också ett adamsäpple som vi talar om väldigt mycket nu för tiden. Inte för att det är större eller på andra sätt mer anmärkningsvärt än andra adamsäpplen, utan för att treåringen har hakat upp sig på vilka som kommer att få, eller som har, eller vilka som inte kommer att få ett eget adamsäpple.

Sedan blev det kaffe hos morfarn som inte får kallas pappa och sedan bad i två olika sjöar, dock nu utan morfar. Noteras kan också att man vet att man bor på landet när kor springer omkring och till och med står på ett villakvarter. 50 kossor rymde i dag och var minst sagt ovilliga att återse sitt hem.

Fotbollsmatch med en drös söta sex- och sjuåringar som slutade med dubbel förlust. Lika glad var min sexåring för det. Han sprang, sin vana trogen, på kanten och vinkade stort till alla han kände och var oerhört söt i sina matchkläder.

Översovning hos mormodern, som hela tiden får höra av treåringen, att så där gör inte morfar. Otacksamt, ditt namn är mitt barn. Medan den morfarolike mormodern nattade mina barn åkte jag hem för att måla färdigt det jag lämnade halvt tårögd i går. I går kändes allt jättetungt och fult. I dag ser det fantastiskt ut och jag är inte lika trött i kroppen. Konstigt det där. Skönt är det i alla fall att nära och kära går upp i brygga för att hjälpa till och underlätta när det som bäst behövs. Jag fick också veta i dag att det har löst sig med barnavårdande under tiden jag, systeryster och mamma åker till Italien.

Nu andas jag ut och tänker sova gott, ledabruten som jag är.

Tänk så enkelt om man slapp äta

Att slipa och måla golv själv, men inte ensam, tar den tid det tar. Till dags dato kan vi konstatera att ca 25 kvadrat golv har tagit 10 timmar att slipa, dammsuga, grunda, slipa igen (eftersom träfibrerna rest på sig så mycket då vi har slipat hela golvet trärent) och vaska. Detta är dock effektiv tid, där vi har haft barnvakt eller när barnen har tagit hand om varandra. Man hinner ingenting bara på en timme, men kan man hålla på tre timmar så har man t.ex. slipat de stora ytorna.

Om barnen och gudarna vill så målar jag första varvet i kväll och det beräknas ta ca 1½ timme. Jag har för mig att Arga snickaren förordar att man ska beräkna tidsåtgång och sedan utföra själva arbetet. Jag har alltid känt mig tvärsöver och blir därmed alltid förvånad över hur lång eller kort tid ett moment tar.

Tänk så enkelt allt vore om man slapp äta.

Vill du mig något så träffas vi där... (på facebook alltså)

Grundat. Hyfsat smärtfritt och snabbt dammtorrt. Största kruxet i dag var att få igång värmen i husvagnen. Nu sover båda barnen efter en händelserik dag: olika upptåg med mormorn och morfarn och sedan middag med byavänner.

Nu sitter jag och maken mitt emot varandra med var sin dator framför sig. Vill jag honom någonting så skickar jag kanske ett meddelande via Facebook? Det är så tyst och trivsamt i husvagnen = )

Att snyta pellets

Nästan hela golvet slipat. Munskydd är för amatörer, men nu snyter jag ut pellets.

Midsommarn är firad med glada vänner och barnen stupade trötta i säng. Den lille är helt impregnerad i myggstift men rackarns så effektivt det är. Han målade sig runt hela munnen med myggstiftet för att få mustasch, men medlet visade sig inte vara lika effektivt i det avseendet.

Nu måste vi tagga lite för att vara riktigt på hugget i morgon, när sista slipningen ska ske, städning ska göras och hela rasket ska grundas.

Glad midsommar!

Mål, målare, måltorka

De rådande väderprognoserna har gjort att varenda kotte har klippt gräset i dag. Vi hade riktigt trevligt på vår gård och gjorde gemensam sak i att snygga till lite. Det var, utan att överdriva, en djungel där ute.

På morgonen åkte vi i väg till den sista utposten: en färgaffär som vi misstänkte hade riktigt miljöfarlig färg som skulle passa bra till de golv vi ska måla. Vi har velat fram och tillbaka i våra funderingar; lägga nytt golv eller måla. Helt nytt golv är hiskeligt dyrt, eftersom det är kök och hall som ska stoppa för både vinterkängor och bobbybilar.

Målandet av golven höll vi också på att lägga på hyllan eftersom maken kommer att jobba på ett sådant vis att det inte finns någon tid. Varför är jag rädd för att göra det på egen hand? Själva slipningen var nog mitt största skräckmoment, men det kommer vi att klämma in på gemensam tid.

Målan då? Vi pratade med en målare som var... Ja, antingen var han fantastiskt trevlig eller så hade han, som maken trodde, startat midsommarfirandet lite i förväg. Jag tyckte att han var fantastiskt trevlig = ) Han tog udden av våra ängsligheter och fick det att låta precis lika lätt som jag hoppas att det ska bli. -- Du gör bara så här och så här.
- Men måste vi inte göra så här också?
- Nej, varför det? Se bara till att tänka på det här.
- Och det räcker.
- Absolut.

Sedan packade vi upp allt vi behövde på disken och den trevlige målaren gick bestämt tillbaka med hälften av grejerna igen. Sedan gick han bak på lagret och gav oss samma saker, fast gratis. Snorbilligt, som fjortisen skulle säga.

Det här blir nog enda gången jag önskar mig måltorka, med andra ord. I helgen smäller det.

Varför jag aldrig skulle platsa som Pavlovs hund

Pavlovs hundar måste ha varit ena riktiga genier som fattade det där med betingning. Jag har bränt mig i ugnen - igen. Det är nog sjuttiofjortonde gången jag gör det, men lika glatt kommer jag att fräsa handkött nästa gång jag ugnar någonting.

Det gick bra hos tandläkaren. Barnet har övat hela morgonen på att gapa sitt mest skrämmande gap och hade bestämt sig för att försöka skrämma tandsköterskan. Om hon blev vidare värst skrämd vet jag inte, men hon spelade med riktigt bra.

Midsommarhandlingen är avklarad och bilen är tankad. Allt är fixat och jag ser fram emot att inte behöva åka i väg någonstans för att fixa någonting. Det var det där med målarfärg då som ska räcka till 40 kvadratmeter golv, men det är en världslig sak. Midsommarhandlarna är nog mer ute efter jordgubbar än efter oljefärg.

Det ligger en nakenfis på mattan framför tv:n. Han har duschat och tvättat håret - allt utan gråt eller skrik. Jag har nog stora barn nu.

Be en bön till tandfén.

Om jag ska betala dyra pengar för en ordentlig cykelhjälm kan jag väl i allsindar få en utan döskallar? Det tyckte de inte på Sportringen. Sportringenkvinnan tittade oförstående på mig när jag önskade denna specifika hjälm och svarade sedan stammande att hon inte kunde hjälpa oss. Vi åkte till Svanborg och Lundberg i stället och fick kanonhjälp och kanonhjälm.

En mjukglass inhandlad på Max. Alla mina före detta elever jobbar där någon sväng och således stod där en före detta elev och sålde glassen till oss. Mjukglassen tog 45 minuter att äta och under tiden tittade vi på regnet.

Väl hemma åkte storeman till en kompis och jag och lilleman blev rånlånade på alla husets Harry Potter-böcker. Familjen Seglats hälsade på och ville ha sommarlektyr för några veckor på havet.
Nu är morfar här och trollar bort tid innan läggdags. Vi har hunnit dega med trolldeg, fika och busa med bollar. I morgon väntar treårskontrollen hos tandläkaren, eftersom den inte blev av förra gången den var inplanerad. Treåringen var föga inne på att samarbeta då och jag hoppas innerligt att det ska gå att truga truten öppen på honom i morgon. Det är nästan så man vill be en bön till tandfén.

Gargoyler här, där och everywhere

Gargoylen är utläst och avhandlad på Bokgalleriet. En trevlig och mycket underhållande läsning. Det är också fascinerande att man möter det ena när man läser det andra. Under frankrikeresan kunde jag se flera exempel på just gargoyler och frågan är om jag hade varit så medveten om dem om jag inte hade införskaffat boken innan?

Slipa golv och låta barnen slå ihjäl varandra?

Golvprojekt inlett. I alla fall på idéstadiet. Färgbutikerna är besökta och slipmaskin bokad, så idé sätts snart i handling. Som vanligt går det mest tid åt att planera och bestämma. Jag tror alltid att jag har allt klart när jag åker in och ska handla, men när det väl gäller snörper det åt lite i strupen och den där kulören ser med ens lite mörkare ut, lite för halvblank eller...

Det blir lite praktiskt trixigt, med kök och hall som kommer att skära av all användning av huset. Sova i husvagn? Äta hur? Duscha klarar man sig utan eller? Sovande make och därmed ingen slipning dagtid? Barnvakt medan jag målar eller ska de få slå ihjäl varandra tills jag är klar? Har jag tur går de att lappa ihop i efterhand?

Han som brukar vara på vår dator

RixFM gästade grannstaden och dagen bjöd på flyguppvisning av alla de slag. Vi gjorde slag i saken och åkte dit. Parkering långt in i skogen, bussforsling in till området, bullar och medhavda smörgåsar i gräset (tur var väl det för det gick knappt att köpa någonting ätbart över huvud taget inne på området) lite rundvandring bland bazookas och apachehelikoptrar innan det var dags: Danny och Eric Saade skulle uppträda. Vad brydde de sig om att Loreen, Andreas Jonsson och Christian Waltz också var där?



Sexåringen kom på att han ville ha med sig en skylt att hålla upp, för det har han ju sett publiken på tv vifta med. Sagt och gjort blev det en skylt hemma. Treåringen konstaterade när Eric Saade sjöng att "Han brukar vara i våran dator". Själv sjöng han "In the club" så högt han förmådde under hela Saades uppträdande och jag kan inte hjälpa att jag undrar om han ville göra någon typ av statement med det utspelet?

Det var ett rätt så smidigt företag att ta sig både dit och hem, men det var trötta grabbs nu på kvällskvisten. Bilden på den sovande visar dock resan dit och inte hem.

Varannanårshandling, Lego Batman och middag

Det är lite mammigt i det här huset efter förrgårdagens övernattning. Det är dock rätt trevligt att bli efterfrågad och påpussad ständigt. Jag kanske inte säger samma sak om en timme eller två.

Gårdagen bjöd på en lång stadstur med maken. Det var en sådan där varannanårsinhandling av kläder, men det gick så smidigt och vi hade så trevligt att vi knappt förstod hur det hade gått till.

Middag i härliga vänners lag på kvällen blev pricken över i:et, eftersom det är länge sedan vi hade socialt umgänge samtidigt, med samma människor. Med oss hem fick vi låna Lego Batman som installerades och ordnades så att jag och sexåringen kunde spela hela första banan nu på morgonen.

Vem vet vad dagen bjuder på? Det är det som är så härligt med sommarlov, att allt ligger öppet och att man får ändra sig; när och hur ofta man vill.

Never mind - skit i det?

Lite feber, mycket ont i halsen och barnen borta hos mormor och morfar gör att jag kan plöja serier som min man bara suckar åt. The mayor of Casterbridge avhandlas i dag och översättningen är lika dålig som i Nord och syd. "Never mind" säger den aristokratiska unga damen, vilket i översättning till svenska blir "Skit i det".

Lärarsjuka och roliga sexåringar

Jag tror att jag har drabbats av en klassisk lärarsjuka. Jag arbetade min sista dag för det här läsåret - ooo, jag får gåshud bara av att tänka ordet semester - och fick en helt annan sorts frossa sedan. Ont i halsen, igenpluggad i näsan och lite feber - Lärarsjukan. Sjukan som kommer när man blir ledig.

På kvällens fotbollsträning med 04:orna blev hjärtat varmt av roliga sex- och sjuåringar. Jag förklarade hur de skulle göra när det andra laget hade bollen när en liten tjej avbröt mig:
- Duuuu, jag ska sova över hos en kompis i natt. Alltså, det är inte min bästa kompis, men det är en kompis och jag ska sova där.
- Oj, det lät spännande. Brukar du sova borta ofta? frågade jag.
- Neeeeej, utan det är första gången.
- Okej. Hur tror du att det går då?
- Jaaaaa, eller nu kommer jag inte ihåg vad jag skulle säga.

Hur lätt hänt är inte det?

Har du besökt det papperslösa samhället?

Om någon de facto har sett eller besökt det papperslösa samhället kan väl den personen vara så god att kontakta mig omgående? Jag har nämligen hört talas om det, men blir mer och mer övertygad om att det är en myt.

Sedan är det så intressant det här med att arbeta med människor. En glappande käft gör ingen sommar, men det är riktigt underhållande när det sker = )

Håll i er: jag har...

...bakat bullar. Jag tror att det kan vara fjärde gången i mitt liv jag gjort just detta. Fem, om man räknar den där gången på hemkunskapen i högstadiet. Sexåringen trodde inte sina ögon, men gjorde en glädjedans. När han hade smakat dem försökte han ge sitt bästa betyg, för att detta med bullbak ska hända lite oftare, och sade: Du borde få ett eget tv-program där du bara bakar bullar.

...köpt en cykel. Bara en sådan sak.

...hittat min försvunna bok, Tjuvarnas stad. Om rätt ska vara rätt så var det maken som hittade den. Huvudsaken är att den är återfunnen.

...haft med mig barnen på jobbet i dag. Det var... intressant och gick ganska bra, i alla fall stundvis. Det blev en del spring i korridorerna, namngivning av en liten sköldpadda, brakfika och många höga tjut. Som det brukar vara och låta i en skola alltså.

För- och nackdelar med att ha ett 40 grader varmt barn

Fördelen med att ha en nästan 40-gradig sexåring är att han kan sova till 10.30 på morgonen.
Nackdelen med att ha en nästan 40-gradig sexåring är att han inte somnar förrän 22.15 på kvällen.

Fördelen med att ha ett sjukt barn är att man klarar ut många banor i Lego Indiana Jones. Nackdelen med att ha ett sjukt barn är att det andra, friska barnet, lätt blir lite understimulerat.

Näta

Att "näta" är alltid positivt. Göra mål i fotboll, till exempel. Eller att hänga upp de här smarta näten, inköpta på IKEA förra året för en hundring styck.

Nu sitter jag och fnissar åt myggen som fladdrar omkring som tokiga utanför. Ett nät hänger över barnpoolen och ett hänger över trädgårdsmöblerna. Ett är uppsatt i dörrposten... Snart är hela gården nätad.

Den ljusnande framtid

Jag har tagit farväl av min mentorsklass i dag. Inte bara av dem, utan av alla mina årskurstreor som gjort sin sista dag på gymnasiet. I runda slängar har jag vinkat av 75 elever i dag och det blev en fin tillställning med musik, mat, tal, presenter, skratt och tårar. Det är alltid så gripande att se dem uppklädda, uppspelta, förväntansfulla, tagna av stundens allvar och med en drabbande känsla av separationsångest.

Jag fick en sådan fiffig present av min klass: en fin osthyvel från Rabarber och en Västerbottensost. Var inte det en förträfflig present så säg?

Jag har haft mitt namn omnämnt på ett studentflak. En elev stavade fel och räddade situationen genom att tacka mig för tre års svenskundervisning. Vad kan man säga? IG är också ett betyg ; )

I och med att det är lögn att ta sig hem innan eleverna har snurrat omkring fyrtiosjutton varv runt stan passade jag på att sätta alla betyg för ettorna, vilket innebär att jag kan kompa ut lite tid på måndag. Förskolor och fritids har stängt för planering och barnen får följa med mig på jobbet. I förlängningen innebär detta att jag är mycket, mycket nära semester just nu. Några utvärderingar, några papper att skriva på, ett skrivbord att städa...

Man borde inte, men jag måste nämna värmen. Jag är både kokt och stekt och det är så fruktansvärt varmt inne i vårt hus. Så. Nu har jag nämnt det, men jag ska inte klaga. Jag säger bara att det är olidligt varmt.

Köp två betala för två

Jag stod och valde mellan två par skor och kunde inte bestämma mig. Det hela slutade med att jag inte köpte något par alls. Det var i går. I dag gick jag in till stan och köpte båda skoparen. Bara så där. Vad hände? kanske min man frågar sig. Tja, det var ett "köp-två-par-betala-för-två"-erbjudande jag inte kunde säga nej till.

När katten är borta köper hustrun skor, som det gamla djungelordspråket säger.

Sådant man kan prata om medan man kissar i gräset

Jag hann träffa min man som hastigast i dag. Eller träffas och träffas. Vi möttes i var sin bil, körande åt olika håll, men jag hann slänga upp handen till hälsning i alla fall.

En hård fotbollsträning för sexåringarna resulterade i en blödande näsa för min sexåring. En annan, pytteliten sexåring, skickade iväg ett imponerande hårt skott rätt i nyllet på min grabb. När de senare under träningen skulle öva på att skjuta meddelade den pyttelille att han inte behövde träna, för han kunde redan så bra. Det är härligt med sexåringars ödmjukhet.

Treåringen gör sitt bästa för att pinka in sitt revir runt hela Piteå Kommun. I dag hann han kissa två gånger under broderns fotbollsträning. När jag stod och höll i honom kom en förskolekompis och ställde sig nära.
- Hej.
- Hej.
- Vad gör du?
- Jag kissar.
- Jaha.
Tystnad.
- Har du sett vad jag har.
- Vad?
- En Ben 10-flaska.
- Ååå. Jag har Blixten på min tröja.
- Åååå.

Ett nytt läsår...

Señor Peregrino avklarad i går förmiddag, ombloggad i Bokgalleriet och i dag har jag tagit mig an Gargoylen.

Det börjar lovande, det nya läsåret.

Är jag småaktig?

Om jag hade varit en sådan som svurit högt så hade jag gjort det. Jag har svurit i det tysta och vet att det egentligen också räknas, men när det handlar om att svära eller att helt och hållet koka över så... Utan att gå in på detaljer så undrar jag bara om vi inte kan vara överens om att en heltid borde vara en heltid? Visst - och ursäkta den överdrivet retoriska frågan - är det konstigt om jag ska jobba 115 timmar mer/år än en kollega som också har en heltid? Eller är jag småaktig om jag protesterar?

Varmt! Treåringen ville köpa glass från glassbilen för en lyckopeng, så det han fick.

En klarblå himmel blev plötsligt ofattbart mörk. Ute är det 27 grader i skuggan men det blåser som attan. När det blir vindstilla invaderas vi av miljarders små flugot. De är minimala och jag har redan blivit biten. Schwedan redan?

Jag har rest en berlinsk nätmur framför ytterdörren. Jag hittade nät, helt oförhappandes, i en garderob och pang, pang, pang så hade jag smällt upp den med en häftpistol. Det kunde ha gjorts snyggare men inte snabbare.

Gott nytt år?

Jag har en annan årsuppfattning än januari-december. Det här är slutet av det gamla året för mig. Juni är sista månaden och sedan börjar det nya ungefär när skolan slutar. Jag är därför i slutfasen av arbetet, i slutfasen av ryggsäckspackande till förskolor, i slutfasen av planer och planeringar - men i början av att ge nya löften.

Jag ska bli bättre på att göra det ena och det andra, men framförallt bättre på att ta mig tid till sådant jag verkligen vill göra. Happy wife, happy life, brukar vi skoja i det här huset. Fler promenader, även om det blir på crosstrainern framför tv:n de kvällar maken är borta. Fler filmer som gör mig på bra humör - jag såg en senast i går som var riktigt fin; Alex & Emma. Småbanal, men som bjöd på sköna skratt. Fler goda böcker att lägga till i Bokgalleriet. Just nu är det bokklubbsboken Señor Peregrino som är en skön läsupplevelse. Jag missade dock kvällens bokklubb, eftersom jag är oförskämt klantig.

En period att lämna bakom sig och en ny som väntar. Maken började sitt nya jobb i dag och det blir spännande att höra hur han upplever det. Ett stort orosmoment för mig är hur jag ska få ihop den stundande italienresan med att han har påbörjat det nya jobbet, men jag hoppas och tror att det ska ordna sig.

Gott nytt år då?

Norrlands svårmod

Jag köpte romanen Norrlands svårmod på Arlanda innan avfärden mot Frankrike. Det är först i efterhand jag småler åt idiotin att ta med sig norrlands svårmod utomlands. Det finns ju redan fast förankrat i min norrbottniska själ. Jag höll i den mycket motvilligt efter att ha läst ett par sidor eftersom jag störde mig på en ynka formulering, men efter en si så där femtio avverkade var jag fast.

Den är inte helt okomplicerad, varken att läsa eller att skriva om, och just nu skriver jag sämre än någonsin. Jag har skrivit mer om romanen här. Det är ingen styrsel på någonting längre, så just nu är jag bara glad att jag är läskunnig. Nu laddar jag i stället upp en liten bokhög inför sommarlovet. Det är närmare än någonsin.

Kärlek och straff

Jag får ca 300 pussar och kramar av barnen varje timme. Lika ofta ska jag straffas för att jag har varit borta åtta dagar.
- Jag tycker att det är tråkigt att du är hemma, säger lilleman.
- Jag tycker inte att det är bra att du kom hem, säger han andra gånger.

Sexåringen reagerar mer med känslighet. Han behöver millimeterrättvisa med exakt lika många kramar, pussar och pannkaksbitar som lillebror. Om jag har kliat lillebror på ryggen vid läggdags så måste jag klia även honom.

Dagen har bjudit på loppis, hamburgare, utrensning av frysbox, dataspelande och gräsklippande. Ute visar vädret upp alla sina sidor och blåsten, med tromber och strömlöshet på sitt samvete, livade upp dagen rejält.

Veckan som "gott"

En sammanfattning av veckan som gått, eller ska jag säga veckan som "gott". Som inneboende hos en tvättäkta fransos har jag och min kollega tillbringat tid i Caen och kustbyarna i Normandie. Jag hann sakna barnen och maken varje kväll, i ungefär sju sekunder, innan jag utmattad somnade. Några av de lärdomar jag tagit del av är:

~ Man kan äta ost till dess man ser ut att vara gravid i sjunde månaden. Jag fick födslovärkar och nästa morgon föddes en liten chèvre på 3,5 kg.

~ När man stiger av på flygplasten i Paris går verkligen alla kvinnor omkring i höga klackar. Ni skulle ha sett vår busschaufförska. Tighta jeans, en leopardtopp, höga klackar och burriga lockar.

~ Alla röker. Överallt. Basta.

~ Åtta dagar med fullspäckat program är på en och samma gång en njutning och tortyr.

~ Sjutton ungdomar kan vara intresserade av religion, historia och kultur när de inte måste lyssna. Vi har pratat om halva bibeln, hela Andra Världskriget, slaget vid Hastings, klosterlöften och påvedömen, allt under frågor och skratt.

~ De franska stoppskyltarna är bara dekorationer. De fyller ingen funktion över huvud taget.

Väl hemma kände jag glädje över att få krama min man, pussa på mina sovande barn och dricka vatten direkt ur kranen. Barnen vaknade 05.10 och det är nog enda gången jag har tyckt att det var riktigt mysigt. Nu surrar de omkring mig som små bin och kommer för att tanka pussar och kramar med jämna mellanrum.

Gold beach, Arromanches