Min man fyller år i dag, men han är bortavarande. Jag och grabbarna åkte till stan för att inhandla en present och deras förslag var: en leksaksgrävskopa, ett plastsvärd som sprutar vatten, arbetshandskar, en huggkrok, en flytväst, nya skor och säkert någonting annat som jag har glömt. Det blev inget av det ovan nämnda. Jag kan inte säga vad vi köpte, i händelse av att maken faktiskt skulle läsa det här, men jag kan tala om att sexåringen vill ha en sjättedel av presenten. Jag har sagt åt honom att han får fråga snällt och då kanske han kan få det.
Det blev sedan lunch på stan med min pappa, alltså barnens morfar. Barnens morfar får aldrig kallas pappa av mig. Då blir det kris. Jobbigt. För att hoppa friskt mellan samtalsämnen så vill jag bara ha sagt att jag hellre äter på stan en vardag än en helg.
Barnens morfar har också ett adamsäpple som vi talar om väldigt mycket nu för tiden. Inte för att det är större eller på andra sätt mer anmärkningsvärt än andra adamsäpplen, utan för att treåringen har hakat upp sig på vilka som kommer att få, eller som har, eller vilka som inte kommer att få ett eget adamsäpple.
Sedan blev det kaffe hos morfarn som inte får kallas pappa och sedan bad i två olika sjöar, dock nu utan morfar. Noteras kan också att man vet att man bor på landet när kor springer omkring och till och med står på ett villakvarter. 50 kossor rymde i dag och var minst sagt ovilliga att återse sitt hem.
Fotbollsmatch med en drös söta sex- och sjuåringar som slutade med dubbel förlust. Lika glad var min sexåring för det. Han sprang, sin vana trogen, på kanten och vinkade stort till alla han kände och var oerhört söt i sina matchkläder.
Översovning hos mormodern, som hela tiden får höra av treåringen, att så där gör inte morfar. Otacksamt, ditt namn är mitt barn. Medan den morfarolike mormodern nattade mina barn åkte jag hem för att måla färdigt det jag lämnade halvt tårögd i går. I går kändes allt jättetungt och fult. I dag ser det fantastiskt ut och jag är inte lika trött i kroppen. Konstigt det där. Skönt är det i alla fall att nära och kära går upp i brygga för att hjälpa till och underlätta när det som bäst behövs. Jag fick också veta i dag att det har löst sig med barnavårdande under tiden jag, systeryster och mamma åker till Italien.
Nu andas jag ut och tänker sova gott, ledabruten som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar