Jag slog handen mot ett hörn i dag. Nu låter det som om det var meningen, men nej. Jag hade diskat upp och skulle skaka av vattnet från fingrarna när jag drämde ovandelen av handen mot ett hörn. Smärtan var faktiskt ofattbar. Armen domnade bort ända upp till armbågen och nu, tio timmar senare, sprättar det och pirrar i lång- och ringfingret fortfarande. Jag blev blek, kallsvettig och höll på att kräkas av smärtan och det kan låta fånigt, men det gjorde otroligt ont.
Nu har jag skurit mig också. Det blev bara ett litet sår, men ett fult sådant som det brukar bli när man skär sig på en konservburk. Det gick över fort, men det är lite typiskt. Såret som syns känns inte, och på handen där det inte syns någonting gör det skitont.
Tänk så enkelt det vore om samma sak gällde vårt känsloliv. Tänk om man kunde ha en liten ruta, kanske på handen eller på magen, där man kunde kolla läget. Tänk om man kunde dra upp tröjan på varandra för att se hur den andre mådde, bara för att vara säker. Tänk om allt ont kunde synas så att man blev förstådd och trodd.
Och ja, det tar emot lite att jag har skrivit "sånt" och inte "sådant" i rubriken. Det blev dagens utmaning för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar