...i bilen. Jag kan gå in i en annan värld, en annan existensform om ni så vill, och glömma tid och rum. Eller glömma att det är tvåfiligt på Timmerleden och således sjunga med inlevelse sida vid sida med en icke-sjungande bilgranne.
Roligast är när man för full hals sätter höjningen på en schlagerslinga, tittar åt höger och märker att bilgrannen lyssnar på samma kanal och sjunger med inlevelse hon också. För det är nästan alltid en hon. Blickar möts och det uppstår ett band, ett samband, mellan två för varandra främmande personer.
Ibland är man så synkad med en annan människa, men då med en som man känner väl, att man börjar sjunga på exakt samma sång vid exakt samma tillfälle och har man tur är det dessutom samma tonart. Det händer inte lika ofta nu för tiden. Jag saknar det, för det var ett sådant där "smurf"-tillfälle då man också kände sambandet.
Lev å må - luden tå.
1 kommentar:
Det där med samma låt - samma tonart hände mig i Umeå. Fy vad länge sen. Det var Michael Bolton's "How am I supposed to live without you"!! :)
Skicka en kommentar