I barnens Skattkammarbok finns Astrid Lindgrens underbara text om den fattige bonddrängen tonsatt av George Riedel. Denna framfördes stilla medan ettåringen lekte på golvet och fyraåringen framförde sina leksaksfordon. Efter två verser fann jag att jag hade publik - en storögd och andäktig storebror som lyssnade till texten. I vers fyra, som på beställning: döden-döden i sann lindgrenanda.
- Alltså, mamma. Ska han dö? frågade E.
- Ja, han är ju väldigt gammal, svarade jag försiktigt och sjöng låten till sista strof.
- Sjung den igen, bad han, så det jag gjorde.
Sedan sitter han där, med tårar i ögonen och med darrande haka och lyssnar till Fattig bonddräng igen. När jag sjungit klart för andra gången gnuggar han sig i ögonen och säger med bruten stämma:
- Oj så trött jag blev. Jag är alldeles slumrig i ögonen.
Han är så fin, den store lille.
3 kommentarer:
Ojoj... så hjärtskärande!
Kanske dags nu för "I en sal på lasarettet" eller "Brevet från Lillan"
Åh vad han är fin Elias.. men jag ber till gudarna att han inte ska bli lika känslig som sin moster, bra ibland - jobbigt för det mesta=)STOR kram till er alla //Hanna
Min morfar älskade att sjunga gamla skillingtryck om fäder som drack brännvin och den kalla nordanvinden och barn som dör. Jag minns att jag reagerade ungefär som din pojke - det var så sorgligt alltihop!
Vi har haft en sjuksväng här så besöksidén kom av sig. Nu är det nästan färdigsnorat, däremot.
Trevlig Valborgs!
Skicka en kommentar