...hade jag i min bil i morse. Halv tio knackade det på dörren och en tandlös, ja vi kan kalla honom socialt utmanad, person stod utanför. Han ville ha skjuts till vårdcentralen i angränsande by där han hade en tid inbokad till klockan tio. Jag hade mina aningar om att han emellanåt är nykterhetsberövad och i behov av särskilt statligt stöd ocskå. Mina aningar besannades när han sa att han även hade en kompis som behövde åka med och denna polare, vi kan kalla honom Pär, var i sin tur fysiskt utmanad och satt därför i en stol som framförs rullande. Ytterligare en resekamrat till dessa var en fyrbent varelse som vi kan kalla hund.
Jag tvekade. Är man modig eller dum som skjutsade dem? För det gjorde jag. De var båda mycket tacksamma och den ene av dem gick faktiskt in på vårdcentralen, men ändå tänker jag att jag kanske gått på ett sent aprilskämt. Fast egentligen - spelar det någon roll? Har det någon betydelse att jag kanske gick på en bluff då det känns viktigast för mig att mannen fick sina viktiga prover tagna OM det nu var så att han faktiskt skulle göra det? Eller var männen på väg in till stan för att besöka ett helt annat apotek, visserligen även det med grön botten på företagsskylten?
Samtidigt känner jag att jag blir färgad av allt man läser om och allt man är med om. Varför ska jag sätta mig i riskfyllda situationer när det kanske bara blir så att jag råkar illa ut själv? Jag vill ju inte heller att de ska komma tillbaka och räkna med att jag skjutsar dem en annan gång när busstrafiken och kassan tryter. Å andra sidan vill jag att någon ska skjutsa mig den dagen jag behöver vård och inte tar mig dit på egen hand.
What would Jesus do? Vad skulle du ha gjort?
9 kommentarer:
Vad Jesus skulle ha gjort? Ja, det är väl enklaste frågan.
Han skulle ha helat den ev. sjuke mannen innan han ens hann in på vårdcentralen. Således skulle mannen inte ha behövt någon skjuts. Sen skulle Jesus ha bjudit in både polarna, jycken samt ev. tillhörande loppor, till att dela lunch med honom. Med tanke på vem Jesus hade att göra med är jag dock inte helt säker på att han hade gjort vatten till vin för de båda vännernas räkning.
Jag skulle inte vare sig släppt in de båda eller skjutsat dem. Erfaren, bränd och blåst har jag betsämt mig för att aldrig backa upp en alkoholist nån mer gång och jag måste erkänna att jag är djupt tacksam att det inte var mitt hus de knackade på dörren på...
MEN: jag ser upp till och högaktar dig som vågade! DET är medmänsklighet i sin bästa form!
För jag betvivlar inte att de båda polarna var tacksamma över den hjälp de fick.
Svaret från mig är: Jag vet inte. Men det tål att avhandlas över en kaffe/cola-kopp i V13.
För övrigt så har jag aldrig heller klarat av att virka en grytlapp, och du är välkommen på virkstuga whenever!
Jag vet vem "Pär" och hunden är iaf, så jag svarar klockrent nej. Fast hade det varit någon gammal elev hade jag gjort det. Och förmodligen läst lusen av dem hela färden =) Ang Jesus så hade han ingen bil och helade på plats, så svaret är väl nej....? Kram o tack för sist!
Fast jag tror att tvåtusenårsjesus skulle se dem i ögonen, rakt in i själen, och bara veta. Å andra sidan skulle han nog se in i min själ också... Och det här med att bli bränd. Kanske måste jag bli bränd innan jag avstår? Eller ska man lära av andras misstag och således inte begå sina egna?
Och "Polar'n Pär" och min väg har korsats förut. Två gånger. En gång i en hiss, där han bestämt sig för att övernatta. Andra gången när hans fyrbente vän skällande stod utanför hyreshuset där vi bodde för tillfället.
Det låter sjukt, men just nu hoppas jag bara att mannen med de förlorade tänderna verkligen har diabetes. Min värld skulle bli lite enklare då.
Själv anar jag vilka de båda var och jag skulle icke ta in stövarn i bilen... men hunden skulle gå bra!
Om treåringen varit med hade jag sagt tyvärr till rubbet. Om babyn (och barnvagnen i kofferten) varit med hade jag nobbat hunden men möjligen skjutsat den förste. Om jag varit ensam i bilen... hade jag gjort som du. Och sen hoppats som du.
Jo, att lära av andras misstag är ju skonsammare än att lära av sina egna.
Kanske är det så att man måste bli bränd för att avstå. Och det behöver ju inte vara en fördel. Man kanske ska nog inte avstå.
Om jag är nödställd en dag så vill inte jag bli nekad hjälp.
Tycker fortfarande att det är helhäftigt att du vågade!
You go, girl!
Hmm... först nu, när min man påpekade det, insåg jag att jag ju vet vem både hund och hjulbent polare Pär är... då kommer saken i en annan dager. Jag skulle nog ha erbjudit skjuts.
jag hade gjort som du, det har jag gjort både en och tre gånger när det verkligen varit så att de behövt hjälp men vägrat de gånger det gällt det "andra apoteket" eller då jag helt enkelt inte haft möjlighet att hjälpa. man är väl lite dumsnäll ibland..
Skicka en kommentar