Efter besök hos kära vänner igår kom treåringen hem med lysande ögon och pratade om allt roligt de hade gjort och där hopp på jättestor studsmatta och gasande av fyrhjuling (en liten för barn) var roligast av allt. Just dessa två har vi sagt att vi aldrig kommer att köpa bl.a. för att priserna med råge överstiger summan av vad mina barn får i presenter över ett helt år, men också för att han bara är tre år. Jag har dock ingenting emot att vännerna köper sin lillkille en fyrhjuling och den pojken delar gärna med sig av både motor- och hopptid.
När E tittar på mig med hundvalpsögonen och lugnt och sakligt förklarar att "jag skulle också gärna vilja ha en sån där" så krymper jag ihop inombords och tänker att "åt skogen med principer, jag kollar Blocket när jag kommer hem." Då är det skönt att vara fattig och säga att vi inte har råd. Han köper det direkt och tittar illmarigt på mig och säger "Men visst var det roligt att hälsa på fåren!" och så är fyrhjulingen glömd för den här gången.
Tillbaka till principerna och det där med lysande barnaögon: tidigare i veckan blåste jag och E upp en ballong, diskade ur en kesellaburk, gjorde hål i densamma, knöt snören runt burken som fick bli korg och knöt snörena även runt ballongen. Sedan fick alla playmogubbar turas om att åka den egenhändigt tillverkade luftballongen och ögonen glittrade. Dyrare än så, eller mer avancerat för den delen, behöver det inte vara.
Sedan slår det mig: My God, jag är som mina föräldrar. Hemsnickrade lösningar på det mesta... Fast å andra sidan är jag hemskt nöjd med min barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar