Om jag sammanfattar veckan som gått från förra fredagen till idag så har följande tilldragelser avlöpt: Jag firade 30-årskalas tillsammans med 72 andra människor och tänkte i talet säga att "man ska inte tala om en kvinnas ålder och inte heller om mäns", men eftersom det sista ordet kunde göra att hela meningen skulle missförstås så struntade jag i det och höll tyst.
Jag har betsat vår ytterdörr svart och den blev som köpes, alltså som noyj. Jag kan också konstatera att jag inte äger någonting av egentligt penningvärde. Däremot har många saker hemma hos oss stort affektionsvärde och när jag talade med en vän tidigare om vad lycka är så slog det mig att jag är tillfreds med min livssituation, och trots alla törnar och tåstötar känner jag mig just lycklig.
I onsdags blev det vin, kvinnor och sång när ett härligt gäng medarbetare kom på middag. Jag saknar inte jobbet, utan människorna på platsen. Om goda skratt förlänger livet så knipsas inte livstråden lika snabbt efter det mötet.
Zlatan strålar och är strålande. Det är glädje med fotboll och snygga mål. Nu verkar dessutom grässimmande italienare spelat lika mot Rumänien och skadeglädjen bubblar i kroppen. I morgon smäller det mot Spanien och jag är redan nervös.
Efter lyxdag med pappa på stan med glada och bortskämda barn följde vi till hemstället där jag tvingade gråtande treåring att cykla på asfalten. Han ville verkligen inte, men jag tvingade honom - hemska mor! Sedan var han glädjestrålande över att han vågade och pratar fortfarande inte om annat. Kanske man skulle bli en sådan där förälder som är redo att göra vad som helst för att barnet ska bli världsbäst inom någon sport - så att man har pensionen tryggad alltså. Kommunen gör som sagt ingen rik.
Ian McEwans Försoning ligger och väntar, men jag ignorerar honom. Jag vet inte om det är fotbollen som stör eller om det blivit för mycket läslusta på sistone, men boken får ligga. Nu: strax mer fotboll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar