Prosapolisen är framme igen. Earth hour genomfördes med släckta lampor och tända ljus, men vi tjuvtittade på Millennium på ettan. I slutet av filmen slog det mig: är det inte en omöjlighet för en person som väntar på ett fängelsestraff att få utresetillstånd till Australien? Wanger må vara en mäktig man, men rår ens en penningstinn koncernchef över sådana regler?
Sedan finns det andra mindre troliga inslag i filmen: som att varenda kvinna blir så till sig vid åsynen av Mikael Blomqvist att de tappar all vett och sans och att de små poliskontoren som ligger mitt milla nagerscht å ingerscht skulle finnas kvar.
Däremot är det lite roligt att Ånge får vara med. Ånge är närmast mytomspunnet på grund av att all norrgående post stannar och stampar där. Detta vet jag, min man, kollegan K och kandidaten J.
3 kommentarer:
Nu ka du inte vara så kritisk, tycker jag! Bara det faktum att man får njuta av Michael Nyqvist i timme efter timme gör att en hel del bloopers och regissörsmissar får passera obemärkt för min del...
Och jag skulle tusanimej också bli till mig om jag vore Lisbeth Salander!
Om jag ska vara ärlig tilltalas jag nog mer av Lisbeth än av Mikael i det här fallet.
Jag skulle vilja vara Lisbeth!
Snygg, smart, så där coolt asocial och lagom kriminell.
Tänk att göra som henne: ta något samhälleligt avskum och tatuera in okväden på hans mage...
Skicka en kommentar