När man läser mina inlägg är det svårt att tro att många upplever mig som en ganska glad person = ) Det är jag också. Glad. Och arg. Lilleman är likadan. Det är som ett relä som är av eller på, snäll eller dum, glad eller arg. Oftast är jag på, snäll och glad.
Dagens stora happening, förutom att vi suttit i ett rum och dryftat dumheter, var tydligen att jag hade på mig en blå tunika idag. Alla jag träffat idag har kommenterat att jag hade någonting blått på mig. Jag som är kvinnan i svart annars. Alltid.
Jag skulle bli en bra änka i något katolskt land. Eller i amerikanska södern under slutet av 1800-talet. Att gå klädd i svart ett år som ett bevis på min sorg skulle liksom inte vara något problem. Att inte få dansa på societétsbalerna skulle inte heller vålla mig huvudbry. Någon annan lycklig kunde få svänga runt i en mazurka medan jag stod vid bålskålen i min svarta sorgedräkt.
Men idag, anno 2010, gick jag i blått.
1 kommentar:
...och du var vacker i blått!
Skicka en kommentar