Hjärnan gör mindre logiska associationer och läser om ordet frustration till frusna traditioner. Där har jag varit idag och jag känner mig just frustrerad. En av personerna som höll med mig och som också satt med trummande fingrar mot bordsskivan, konstaterade efter tre och en halv timme (i "så-här-har-vi-alltid-gjort-förr-och-det-spelar-ingen-roll-vilka-nya-påfund-som-pådyvlas-oss"-träsket) att det bästa vore att säga upp sig. Lätt för honom att säga, när världsmarknaden ligger öppen för honom och han är en av sex experter i världen på det han gör. Det går tretton på dussinet av min sort.
Frågan är varför jag inte lär mig. Varför sitter jag inte tyst? Varför tar jag inte tillfället i akt att öva upp att mentalt blockera alla dumheter som annars måste in i mitt huvud för att sedan sorteras bort som nonsens?
Samtidigt finns det underbara människor - och den delen överväger. Tack och lov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar