Jag och tvååringen sjunger Ack hur skönt slumra in på kvällarna innan han ska sova.
Jag: Ack hur...
Han: ...söönt.
Jag: ...slumra...
Han: ...iin.
Jag: ...ii...
Han: ...bätten...
Jag: ...så...
Han: ...fiin.
Så blev jag denna afton varse en assimilation han gjorde när vi sjöng:
Jag: ...till dess...
Han: ...snatten...
S:et från "dess" färgar av sig på "natten". Fredrik Lindström talar om samma fenomen i boken "Världens dåligaste språk" där han visar på hur verbet "ropar" från början hette "opar". Det faktum att alla mansnamn slutade på R (vi talar hundratals, nästan tusen, år sedan) gjorde dock att exempelvis ovan nämnda verb assimilerade R:et och således blev "ropar".
Rätt vad det är börjar vi säga "snatten" om "natten" också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar