Jag har en treåring som testar hela tiden. Han testar både mig och maken, men av någon anledning så testar han mig som en galning. Testar, testar, tjatar, tjatar, gnäller, gråter, testar, tjatar.
I dag satte jag mig vid pianot när han höll på som värst. Jag och sexåringen började sjunga alla barnvisor vi kunde och till slut tystnade tjatmonstret som stod vid sidan om. Jag trodde att han hade gett upp - vilket bara visar att jag inte känner min yngste son. Han stod i stället beväpnad med en liten lergök och försökte överrösta pianoplinket och skönsången. Han spände ögonen ilsket i mig och blåste hårt i göken så fort vi sjöng.
Förra gången han inte gav sig utan höll på, då bar jag in honom i barnrummet och sade att han fick vara i sitt eget rum om han skulle sparkas och skrika så där. När han kom ut ur rummet trodde jag att han skulle säga förlåt, eftersom han kom raka vägen fram till mig, men som jag misstog mig. Han höll händerna bakom ryggen och drog sedan snabbt fram en leksak från barnläkarväskan - sedan spände han ögonen i mig och gav mig hårdhänt en spruta.
Han är rätt rolig, den lille, på ett otroligt påfrestande och ibland irriterande sätt. Då är det skönt med Facebook, där alla föräldrar med en treåring hemma, beskriver exakt samma vardag. Det hjälper att veta att man inte är ensam = )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar