I dag har jag suttit med på ett intressant möte. Där satt tolv personer, varav tio visste mer om allt än vad jag gjorde. En av dessa tio var min högsta chef och hon är en riktigt, riktigt cool katt. Hon satt där, intagande, kunnig och entusiasmerande, och ägde. Hon ägde mötet, trots att hon inte sade mest. Efter mötet, som enligt skolmått mätt, var föredömligt fokuserat och kärnfullt gick jag kunnig och taggad där ifrån. Tänka sig, att det inte var omöjligt.
För den som slaviskt antecknar sådant jag berättar här, och som därför sitter i spänd förväntan över hur det går med hårtvätt av treåringen, kan jag berätta att det i dag gick. Storebroren tvingades duscha och tvätta håret eftersom han a) har haft friluftsdag och b) har varit på sporthallskalas. Som vanligt ville han inte ut ur duschen när han väl hade ställt sig där. Då kom lillen på att han ville bada, men jag sa att han inte fick eftersom han vägrade tvätta håret. Han framhärdade och lovade att han skulle tvätta håret, men jag nekade eftersom jag visste att han skulle börja gråta och skrika. När han lovade en gång till tänkte jag, trots den sena kvällstimmen, att jag måste ju smida när det berömda järnet är varmt. Sagt och gjort - ungen åkte i baljan och vi tvättade håret. Han hade hela tiden ett mycket underligt ansiktsuttryck, jag vet inte vad jag ska beskriva det med, men han varken gormade eller grät.
Nu sover båda telningarna, goluktande och skinande rena, och jag skriver in den här dagen till en av historiens okejaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar