En roman skulle läsas. En (läs: flera) var ovillig. Han tog försiktigt upp romanen med yttersta delen av tummen och pekfingret och tittade på den med avsmak.
- Det är bögigt att läsa sånt här, blev utlåtandet.
Romanen hette "Om jag kunde drömma" (Twlight) och grabben talade ur hjärtat när han yttrade orden.
- Bara en riktigt karl klarar av att läsa en sån där bok, försökte jag provocerande och han uppfattade nog genast utmaningen jag lade in i orden.
Sagt och gjort. Han läste romanen, fortfarande med de yttersta delarna av fingrarna som vore han rädd för att smittas av något. Han mostade på, suckade, grälade, hånade, skrattade sin väg mellan sidorna och analysen blev riktigt, riktigt bra. När han fått igen bokrapporten skrapade han lite i golvet med foten och frågade tyst vad andra delen hette.
Sedan bröt faktiskt smittan ut. I denna klass, bestående av enbart pojkar, har nu de flesta läst inte bara första och andra delen, utan har nära nog plöjt igenom hela serien. Bortförklaringarna är många, den ena roligare än den andra, men min favorit är: "Man måste ju ha läst boken innan filmen kommer."
Så skönt att böckerna filmatiseras, så att man kan ha det som spökskäl att läsa. Gulle, gulle. Det är ändå sådana möten som gör det lite värt det att ha det jobb jag har. 78 nationella prov är inte lika värt det.
1 kommentar:
Låter underbart att du lyckats motivera dem! Vad duktig du är! Och vilken skillnad du gjort för de här killarna.
Skicka en kommentar