Äntligen my ass

Skrev jag nyss att magsjukan äntligen verkade ha släppt taget om vår familj. Äntligen my ass. Med en nattarbetande man blev kvällen riktigt spännande, eftersom jag omväxlande skulle kräkas och ge barnen kvällsmål, kräkas och borsta tänderna, kräkas och lägga barnen. Nåja. Det som inte dödar härdar? Just nu är jag inte så härdad, mest bara skakig och hungrig, samtidigt som ett tjockt illamående hela tiden gör sig påmint.

Jag tycker att jag tog i som bestämde redan i dag att jag blir hemma från jobbet i morgon också. Min man tycker att jag ska vara hemma hela torsdagen också, men jag vet inte det jag...

Som tigerbalsam för själen

VAB är som tigerbalsam för själen. Det river och sliter att se sin unge plågas och må dåligt, men det blir varmt och ömt när han vill krypa nära för att få tröst när han har det jobbigt. Vad spelar det då för roll att han luktar magsjuka?

Blekare barn får man leta efter, men med en trettioåttagradig feber mot lunchtid kom färgen tillbaka på kinderna. Med posten kom ett litet paket med dyra små plastklumpar: Gogo-figurerna har gjort sitt inträde i vår familj. Sonen blev överlycklig och har burit omkring på dem hela dagen. Sju stycken för 129 kr. Made in China. Någon tjänar oerhört bra på de där tingestarna. Ytterligare ett gäng Gogosar är inropade på Tradera och torde anlända i morgon. Sedan får det vara bra.

I övrigt har här byggts kojor, lekts med bilar i havregryn, ätits glass, sovits middag, ätits middag (och tack och lov inte kräkits upp middag), setts på tv, badats, byggts pussel, ritats, lagts pärlbrickor, byggts med lego och lästs sagor.

Jag tror att de är mer aktiva när de är sjuka än när de är friska.

Fascination

Lillebror tittar fascinerat på när storebroren kräks.

Storebror tittar fascinerat på sin spya:
- Mamma. Är det det här vi åt i går?

Jo. Det är det.

Magsjuka - Placebo forte

Antingen provspelar min son för rollen som barnet i Exorcisten, eller så har han fått magsjuka. Kvällsmaten tvättas i detta nu i 90 grader tillsammans med lakanet som den kom upp på. Nu ligger sonen på en madrass framför tv:n och harklar fram att han mår bra. Han är helt genomskinlig, skakig och begynnande febrig, men försäkrar att han kan åka och bada med fritids i morgon.

Nä, men om man skulle ta och bryta ihop lite då på direkten och sedan gå vidare. VAB istället för gymnasiereformer och nya kursbeskrivningar.

Jag är långt ifrån hypokondriker. Snarare tvärt om. Jag tror aldrig att jag är sjuk, inte ens när urinvägsinfektionen vandrar upp i njurarna eller när dubbelsidig lunginflammation konstateras efter en och en halv veckas hög feber. När maginfluensan härjar slår Placebo Forte in och jag får genast ont i magen, blir illamående och identifierar minsta magkurr till en begynnande konvulsion. Pragmatisk som jag är skulle jag gärna vilja beställa min magsjuka så att jag får den nu på direkten och inte om en så där tre dagar när jag verkligen vill vara ledig och hinna vila upp mig. Om magen själv får välja...

Antibiotika eller kvacksalveri?

Antibiotikan hjälper inte. I går var hittills sämsta dagen och det bevisar bara det jag misstänkt hela tiden: man ska inte gå till doktorn. Hade jag inte gått dit skulle jag kanske ha blivit sämre hur som haver, men då haft mig själv att skylla. Nu gnisslar jag tänder vid tanken på att jag måste ringa och besöka vårdcentralen igen. Jag tycker att det är så besvärligt och även om jag alltid blivit emottagen med öppna armar (förutom av doktorn som av förklarliga skäl dumförklarade mig) känner jag mig ändå besvärlig.

Så nu ska det besvärlas igen och jag orkar inte sjukskriva mig. Samtidigt är jag halvdöd efter ansträngningen med att kombinera sjukbesök och arbete. Trevlig helg? Not so mycket.

Feber

Flertalet förskolekompisar fruktansvärt förkylda. Förskolan - Farozon!
Febertopp.
Febertapper femåring får fetvadd för frossan.
Fabulöst, farsartad farsot. Försäkringskassan förnekar favoritförklaringen? Felunderrättade felstudier förorsakar felsyn. Fantastiskt förvirrande.
Får framplocka feberdämpande. (Faster får farmakologiska funderingar.)
Får fördriva fortsatta framtiden framför filmer förtärandes fläsk från får.

Eller. Ja. Vi är sjuka.

Jag ska inte ha dåligt samvete, jag ska inte har dåligt...

...samvete, jag ska inte ha dåligt samvete... Jag tror att det dåliga samvetet många gångerna är människans värsta fiende. Med hjärnan vet jag att jag inte borde ha det, men med hjärtat är det en helt annan sak.

Femåringen vaknade med feberfrossa i natt. Jag skulle sitta hemma fram till lunch och rätta nationella prov. I avskildhet. I ostördhet. En massa -het som slutade i feberhet i stället. Jag ska ändå åka in och jobba eftermiddagen som det var tänkt, för han är inte jättesjuk. Han är tillräckligt frisk för att vara igång och störa den koncentration jag så hett längtade efter.

Det är rätt trevligt att ha honom hemma. Det dåliga samvetet gäller dock lilleman som fick åka in till dagis. Han tittade undrande på oss när femåringen inte skulle stanna och det är svårt att motivera för en tvååring att storeman är sjuk och att jag måste koncentrera mig.

Jag har ändå rättat undan nästan hela pappershögen, så det dåliga samvetet får ge vika för rättningslättnaden.

Snörv

Ont i halsen. Krax. Ont i huvudet. Dunk. Ont i näsan. Svid. Dåligsovande barn. Trött. Långa lektioner. Hes. Ljudkänslig. Hatar tv:n. Kvällspigg. Sent. Morgontrött. Trött.

Värme

Lilleman är sjuk. Han vaknade med dryga 40 graders feber och den ger inte alls efter för Iprenet han fick för en timme sedan. Han har sagt några gånger att han har ont i magen, men sedan ler han och säger att det kom lite pi. Man kan väl inte få feber av urinvägsinfektion?

Det blev en hemmadag således och femåringen önskar inget hellre än att få gå ut. Kanske morfadern ställer upp när han vaknat efter sin jobbarnatt?

Men så sjukt

När barnen blivit nagerschtneer återställda så drämmer pappan till med en lunginflammation. Jag har himlat med ögonen åt honom och väst orden "GääL dä haaL" genom mungipan, men han har hostat och skrällt som en rostig Opel. Därför smög han i lönndom iväg till Vårdcentralen idag för att kolla upp vadan denna orkeslöshet. Svart på vitt - sjuk. Jaja, okej då.

Två veckor kvar till lov. Inte för att jag har nedräkning. Jag har en kandidat från universitetet med mig och tycker plötsligt att det är kaotiskt på jobbet. När jag har ett par extra ögon med mig in i lektionssalen märker jag hur mycket jag springer, fixar, trollar, svarar, berättar, gör undantag, hittar på och kopierar. Stackarn. Tänk om han tycker att hans framtida yrke är fruktansvärt. Just nu tvår jag mina händer och skyller på adepterna i så fall.

Inte vackert...

Man känner sig sjukare när man legat så mycket att man blir ful. Det kanske är nu man ska remma på sig klackeskorna och använda det där läppstiftet som bara ligger? Stryka på lite ögonskugga och spraya på en puff parfym.

Men nu är det som det är. Jag bara duschade. Sedan drog jag på mig mössan och åkte och handlade. När jag kom hem var jag lite ful igen - och kände mig sjukare.

Allting har sin tid.

Jobbet har sin tid och helgen har sin.
Diskussioner har sin tid och obryddhet har sin.
Städa har sin tid och att dra fram har sin.
Äta har sin tid och diska undan har sin.

Storebror har sin tid och lillebror har sin.
Barnen har sin tid och vuxna har sin.

Förkylning har sin tid och febertoppar har sin.
Vila har sin tid och tillfrisknande sin.

Skrällhosta

Å vad jag hatar hosta. Femåringen har börjat skrälla som en gammal Opel och snart följer lungorna med upp. Jag ska ringa till farbror doktorn imorgon och gullbe om hostmedicin. Brukar de vara restriktiva med att skriva ut sådant om de inte får lyssna på lungorna först? Jag hade liksom tänkt att bara få glida in och hämta en flaska av någonting som förr hade en stor röd triangel på etiketten. Han behöver inte slemlösande, utan bara någonting som dämpar. Eller finns det någon gammal huskur som inte innefattar äcklig honung i varmt vatten?

Förlåtelse och tillåtelse

Jag hörde ett bra talesätt idag: Det är lättare att få förlåtelse än att få tillåtelse. Det ska bli mitt nya visdomsord i livet. Hä är bara å kör, som Stenmark sa. Blir det tokigt kan man säga förlåt, även om man kanske oskuldsfullt kalkylerat med risken att bli tillsagd.

Äldsta sonen är sjuk fortfarande. Sprutan intogs i torsdags, yngsta sonen insjuknade fredag och äldre'n i lördags. Nu ligger han på 39 grader när han är pigg och drygt 40 när han blir lite trött i ögat.

Vi spelar Lego Starwars här i huset, speciellt när barnen har somnat. Tvååringen är rolig när han spänt följer händelseutvecklingen när storebror spelar: - Attodiito!

Håhå jaja, båd natt och dag...

...men allra värst är mornarna. Eller nej. Värst är nätterna. Lilleman har sovit dåligt de senaste nätterna och tänderna spränger fram i tänderna som vore de tunneln i Hallandsåsen. Med spruta i benet respektive armen på di små har febern satt in med sin 40-gradiga värme och gjort att JAG inte sover. Jag vaknar så snart deras andning ändras och känner av varenda litet gny.

Stavar knasigt och förlorar mig i tankar mitt på blanka eftermiddagen. Eller på förmiddagen. Men allra bäst är mornarna.

Ja it vet ja

Ja it vet ja om hä ska va så här it. Usch, det låter pittefint. I väit et vörre i sko djärra. Sko vä vaxxinér påtjen å sko vä djärra ne sj'ölv å? I vägger å stå å tränges vädenadder som et heller veLe váL sjuuk, men om man tråo att man ha haft e, sko man då ändå tågga spröuta? Ellerpåtjen nögges ju ha haft e å jeeg som var åofäLa ötte kroppen i tri vecko tråodd ju åcksa att i ha djårt bårt e, men vättno var e na anne. I mäin; i vell ju et att i sko struuk vä som fåLke djåord ätt spanschka.

Ja si saan å så saan et na mäir den dan.

Hå hå ja ja.

Mamma amia! Mamma amia! Fransmannen i yngste sonen har blivit grek eller italienare. Han har sagt dessa ord tiotusentalet gånger idag. Maken prickade in att vara borta tolv timmar på ett praktikpass och kom hem lagom för att kasta i sig mat och sedan försvinna bort igen. Han är så där populär just nu.

Det märks att fyraåringen börjar tillfriskna. Han är sur och tvär och understimulerad, retas med lillebror och med mig och envisas med att han måste gå på toaletten mitt i maten.

Lilleman har spillt ut fyra glas dryck idag. Trots att jag letade fram en gammal pipmugg lyckades han få vätska på tapeterna bakom sig.

Ute är det varken höst eller vinter, varken varmt eller kallt, varken ljust eller mörkt. Det är bara...intet. Den här veckan...ja, it sucks på ren svenska.

Jag brukar inte bli så politisk, men Sverigedemokraterna. Vad i hela heljokkarns håller de på med? Att de var ute och cyklade, det har det inte rått några tvivel om, men efter veckans utspel blev det tydligt att skit bara är skit oavsett om det kommer paketerat i sverigedräkt eller hembygdspatriotism.

Tandinfluensa?

När små barn är kinkiga tittar ofta föräldrarna undrande på varandra. Kan det vara tänderna? Det är liksom en stående förklaring, oavsett vad symptomen är.

Nu är vi där med svininfluensan. Ont i huvudet? Då kan det vara svininfluensan. Kräktes du? Det är ett säkert tecken på svininfluensan. Är det lågkonjunktur? Högtryck? Blodtryck? Nymåne? Ägglossning? Torgskräck? Det kan också mycket väl vara svininfluensa.

Och jag vet att det är töntigt med ordvitsar men jag tycker att det är grymt (!) tråkigt att vara hemma, men baconfebern (!) har slagit till och vi har inte alls knorr (!) på tillvaron just nu. Ändå är det bara min andra VAB-dag, nu med två sjuka barn, och min gode far tillbringade en stor del av gårdagen här så jag fick städa hela palatset. Det är på intet sätt synd om mig, men ändå.

Och nej, jag vill inte ha Svennis som ny förbundskapten.

38,5

Storebroren såg blek ut och lade sig ner på soffan för att vila - vilket aldrig händer annars. Han kändes inte varm då, men tio minuter senare satte han sig upp och deklamerade att nu var han sjuk. Mycket riktigt: 38,5. Två glassar och en feberbajs senare såg han lite piggare ut och hoppades på att han kan gå på dagis imorgon. Näpp. Det blir en hemmadag och vi har redan ett inplanerat besök av morfar.

Som om jag väntat mig det värsta har jag skrivit en detaljerad planering på jobbet, dag för dag, lektion för lektion, jag har lagt fram material och ritat in schemaändringar på ett papper.

Nu har jag bara en önskan, käre Gud: om jag nu nödvändigtvis också måste bli sjuk, låt det inte bli på lovet eller när jag ska till Stockholm. Eller när vi har vinprovning med jobbet. Eller när jag ska på tjejfest på fredag. Eller... Okej. Jag vill inte bli sjuk - men det FÅR inte bli när jag ska till Stockholm.

Statistiskt sett...

Jag har 36,9 grader C i ena örat och 37,7 i det andra. Så statistiskt sett borde jag må ganska bra. Men jag har frossbrytningar, kroppen gör ont och huvudet känns både stort och litet på samma gång. Ska det va så?