Lästs och felsagts

Jag har läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabeth Noble och den finns omskriven här. Igenkänning och ändå inte i en bok som har sina sidor. (Okej, sådana skämt hörde kanske hemma på 1990-talet. Förlåt.) Två frågor man kan diskutera efter att ha läst den här boken är 1. om kvinnor förförs från huvudet och neråt, och 2. om det är så som en av de yngre karaktärerna säger, att man, när man är på fest, bör gå på toaletten för att känna efter hur onykter man är. Att det är när man sitter på en kall toalettring som man kan ställa sig frågan om man ska dricka mer eller om man ska gå hem med den där rugbyspelaren. Just den här frågan kanske inte höjer igenkänningsfaktorn, men det var riktigt roligt beskrivet.

Sjuåringen har fått köpa ett datorspel för sina julklappspengar. Det kostade 250 kr och vi pratade i dag om hur mycket pengar det är. Vi beställde pizza till middag och vi berättade att två sådana här måltider kostar lika mycket som ett datorspel. Vi talade också om att det finns många fördelar med att laga sin egen mat och inte köpa färdig, vilket han genast förstod och föreslog att vi skulle äta pizza i morgon också - men hemmagjord.

Spelet i fråga är Pirates of the Caribbean, där Jack Sparrow är en av huvudkaraktärerna. Naturligtvis blev hans namn i treåringens mun Nackspärren. Sjuåringen håller på att förgås av hur fel hans lillebror uttalar namnet, så senare blev hans namn Jackspärr. Det tar sig nog, så småningom. Gott slut, gott folk!

Hämsko

Jag lägger en märklig läsupplevelse bakom mig. Boken heter Afrodites klinik för motvilliga älskande och handlar i korta drag om författaren Rebecca som vunnit fina priser för sin förmåga att skildra kärleken i alla dess olika skepnader. Efter ett uppbrott från en destruktiv relation bestämmer hon sig för att hon inte tror på kärleken och går ut i media med att innehållet i de prisade böckerna bara är förljuget trams.

Berättarperspektivet blir ett annat och kablam: möt Afrodite, en kärleksgudinna på dekis, som riskerar att tvångsförflyttas från Olympen eftersom antalet skilsmässor ökar lavinartat nere på jorden. För att inte Hera, Athena och Harmonia ska kunna kicka ut henne bestämmer hon sig för att ta tag i kärleksproblematiken en gång för alla. Till sin hjälp har hon sin (oäkta?) osnutne son Eros som till en början mer stjälper än hjälper hennes sak.

Är det roligt? Ja, bitvis, men också lite sorgligt. Är det bra? Jag tror det, men kanske hade jag väntat mig mer kärleksroman än långa resonemang utifrån 1: en medelålders och något cynisk kvinnas lätt uppgivna synvinkel, och 2: höggudinnornas mångtusenåriga erfarenhet där bland annat Platons idélära diskuteras. De litterära referenserna är många och så även passningarna till den grekiska mytologin. Går det här hem om du inte har läst Litteraturvetenskap A och B? Boken känns uppfriskande för mig i alla fall och sista meningen i boken lämnar mig med ett leende. Det är Eros som konstaterar att "människor - man måste skratta".

Den må vara lättsmält, men ungefär i mitten av boken dök ett ord upp som jag inte sett på länge. Hämsko! Otippat, eller hur. Broms, hinder, hämning lyder synonymerna till ordet och de är alla välrepresenterade i boken när det gäller hur svårt kärleken har att överleva i det moderna samhället och den diskussionen kommer antagligen att vara aktuell en lång tid framöver?

Reklam, hur fungerar det?

Jag gratulerar en kompis på Facebook till hennes baby och nästa gång jag loggar in kantas min skärm av reklam för babygrejer och graviditetstest.

Jag gör sökningar på nätet på flygturer från Skellefteå och Luleå flygplats och när jag sedan loggar in på min hotmail, som jag aldrig har angett vid sökningarna, kantas min mail av reklam för passande hotell att bo på, på de orter som jag tidigare gjort sökningar på.

När jag läser Aftonbladet på nätet kommer det upp reklamrutor som talar om vilka stora event som väntar i närmaste stad. Den känner uppenbarligen av var i landet jag befinner mig och ger mig anpassad reklam därefter.

Scenen i Minority report gör sig plågsamt påmind. Där går Cruise omkring i staden och chippet i hans kropp läses av av stora reklampelare som anpassar reklamen till honom. Snart är vi där, eller?

Köttfärsens dag?

I dag blev det köttfärsens dag i det här huset. Fjortontalet matlådor är gjorda och infrusna, innehållande köttfärsbiffar och potatis, samt lasagne.

Treåringen vinkade in svärmor och svärfar när de kom gångande efter sin promenad:
-Kom så får ni titta på Hanna! (moster)
Det är stort och speciellt att ha henne hemma.

Sjuåringen har äntligen, äntligen fått träffa en kompis. All övrig tid ägnas åt att åka på skidorna han fick i julklapp och sedan att gnälla lite över hur tråkigt han har.

God dödssynd på er.

God Jul!

Det står just nu alldeles förunderligt och märkligt klart för mig varför frosseri anses vara en dödssynd. Matintaget får mig att resonera som en alkoholist. "Jag kan sluta när jag vill. Å, en chokladpralin... Jag tar bara en. Alla andra gör det ju. Och det är ju bara en. Sedan ska jag inte ta någon mer. Fast om jag nu har ätit en kan jag lika gärna ta en till. Då behöver jag inte ta någon i morgon. Förresten är det nog lika bra att jag äter upp alla, för om de tar slut kan jag inte äta mer och jag hjälper både mig själv och andra om det inte finns någon choklad kvar hemma..."

Mitt fel. Igen.

Min treåring ville ha finskjorta redan från morgonen. En halvtimme senare har han doppat slipsen i fil och flingor och han blänger på mig med orden: - Det här är ditt fel!

Mmm, en fröjdefull jul, alltså.

I går när vi gick på stan kom en man cyklande med mössan långt neddragen och halsduken uppdragen över näsan, eftersom det var så bitande kallt ute. Treåringen pekar med hela armen och utbrister:
- Åh! Kolla mamma, en ninjago!

Jullovet är här, men jag har ungefär fyra och ett halvt kilo rättning med mig hem. Det är direkt märkbart, inte bara på lönen, när man är sjuk i tio dagar. Det är bara att bryta ihop och gå vidare, men inte förren om några dagar. Först måste ledigheten få sätta sig lite.

Laxgolf

I dag har det lekts på min arbetsplats och det är en fröjd att se eleverna springa omkring som skållade troll och samarbeta kring uppgifter som varierar mellan att vara riktigt fyndiga till att vara halvt olagliga. En elev har ätit 150 gram smör, en annan har gått 15 meter på händer, en tredje har jonglerat sig till ett MVG till de mycket påverkansbara domarna.

Den i särklass roligaste tävlingsgrenen jag såg i dag gick ut på att en elev låg på rygg på golvet med en mandarin på plutande läppar. En annan elev stod i golfposition och skulle slå en sving - med en jättestor och jätteverklig lax. Laxen var inte fryst, utan sladdrade i händerna på slagmannen och sedan fick de poäng beroende på hur långt de kunde få iväg mandarinen.

Sedan blev det massiv rättning i oerhört trevligt sällskap innan eftermiddagen var över och det blev dags att hämta systeryster. Nu är treåringen gruvligt besviken över att hon inte ska bo hos oss. Han vill ju det så att han får träffa henne jämt och jämt. Det vill vi allihop och det lär bli en tidig avfärd i morgon.

Lämna Kajsa ifred

Låt henne vara. Låt henne vara gift, skild, singel och lesbisk alldeles ifred. Låt henne jobba, andas, äta, skita och sova utan att spekulera i hur länge hon har gillat tjejer, bullar, fyrhjulsdrivet eller råris. Om hon är lesbisk eller bisexuell är väl lika ovidkommande som diskussionen om att man borde knäcka ägget på den ena eller andra sidan.

Här hemma sjunger treåringen om Överraskar över isen och vi har bakat hela kvällen. Mina biscottis blev av en fantastiskt spröd sort och nu skulle jag kunna sätta i mig allihop. Mina bullar blev... tja, låt oss konstatera att jag är min mors dotter när det gäller bakning. Det blir stort. I dag blev det alldeles särdeles stort. Det skulle bli en liten smörgömma mitt i de där bautabullarna, men vi kan väl säga som så att mina bautabullar höjde sig järnet och puttade upp smöret så det rann ut litegrann. Eller mycket. Gott blidde det. Och stort.

Mina bästa lek

Jag har träffat två före detta elever i dag. De sökte upp mig för att få en kopp kaffe och en pratstund och jag tycker att det är så härligt att få höra vad det blev av dem, hur de tycker att livet efter gymnasiet är och om de tycker att de har fått tillräckliga kunskaper med sig. En elev gick ut förra året och den andra gick ut för två år sedan, men herre jistanes vad det händer mycket med dem på den korta tiden.

Min favoritklass (jag får säga så, eftersom de är mina) gjorde vågen och spelade upp en sång för mig för att muntra upp mig efter sjukfrånvaron. Jag var redo att ge dem jullov efter det, men kunde sansa mig tillräckligt mycket för att driva dem halvt till vansinne innan den verkliga ledigheten.

Sjuåringen är glad och pigg och skulle kunna vara med kompisar dagarna i ända. Treåringen kurar ihop sig vid läggning och ler stort:
-Hörrö, ska vi ligga så här å prata me varann? Om hur jag har haft det på min förskola?
-Okej, det kan vi göra. Hur har du haft det då?
-Nja, nu kommer jag inte ihåg så bra.
-Vem har du lekt med?
-Olle och Liam är mina bästa lek.

Han fick åka och titta på Tomtesagan med förskolan i dag. Alla barn utom två somnade i bussen på väg hem och mitt barn var, hör och häpna, en av de insomnade.

Visset kött

Treåringen, efter det att vi sett ett program om en kungsörn:
- Kan man äta fågelschött? (fågelkött, reds. anm. Alla tj/k-ljud uttalas sch.)
- Nja, bara vissa sorter fåglar, svarade jag.
- Hur vet man om de är vissna då?

Jag har läst boken Monsieur Lihn och den lilla flickan, en melankoliskt men mycket vackert berättad liten bok om en gammal mans flykt från krig och tragedi och det liv som nu väntar honom i ett land som lika gärna skulle kunna ligga på en annan planet. Med sig har han en liten flicka, dottern till hans döde son, sitt barnbarn. För att få dagarna att gå tar han promenader och hamnar på en träbänk i en park och den platsen blir som ett litet landmärke i staden som inte luktar någonting. En dag får han sällskap av den vänlige Monsieur Bark och trots att de två männen inte talar ett språk som den andre förstår, växer en djup och varm vänskap fram.

Upplösningen på romanen är drabbande och lämnar läsaren med hjärtat i halsgropen. Det kommer att bli mycket spännande att diskutera den här boken i bokklubben när det beger sig.

Den svenske gentlemannen

Jag kom gående längs den lilla sidogatan, inte särskilt djupt försjunken i mina tankar, på väg till bilen som stod parkerad lite längre bort. Mot mig kom en man cyklande och han var verkligen en syn för det norra ögat. Han hade knappt styrfart, men balanserade cykeln på ett imponerande vis på det hala underlaget. I vardera hand trängdes påsar med julklappar, hans jacka var öppen och i mungipan hängde en halvrökt cigg.

Så började han snörvla. Han drog först in snoret som var på väg att rinna ut ur näsborrarna och det hördes på det gurglande ljudet att det fanns en ansenlig mängd att dra in. Sedan harklade han sig och gjorde sig redo att spotta ut sin snorspottloska och jag stelnade till. Det var bara han och jag där. På en liten gata. Han fick plötsligt syn på mig och jag såg hur även han blev stel. Så började han att trampa. Om du har munnen full med snor och spott som du omsorgsfullt gjort dig redo att spotta ut, måste varje sekund du inte kan spotta kännas som en evighet.

Han trampade och balanserade och först när han hade passerat mig med några meter gjorde han sig av med sin last. Jag gick tacksam vidare och tänkte att den svenske gentlemannen nog kan se ut på många olika sätt.

Regn, hur det sket sig och dåliga PP

Jag sitter och tittar på Nobel 2011; pristagarnas föreläsningar och kan konstatera att även nobelvinnare kan göra riktigt usla powerpointpresentationer.

Regn. I december. Allvarligt talat.

Jag har accepterat att allt har skitit sig på jobbet. I och med att jag blev sjuk gick allt åt skogen och ingenting går att rädda. Nu sitter jag här, alldeles ostressad, och tycker synd om kollegorna vars planering inte har skitit sig.

Att skratta och att le åt

Det finns så mycket bra och roligt, tänkvärt och underfundigt att läsa och lyssna på. Tänk så mycket man missar. Tänk så mycket skit man ger alldeles för mycket uppmärksamhet. I dag har jag glatts åt de här två inläggen:

Det första, en krönika av Johanna Koljonen, om ord som talar till oss utan att vi med våra egna ord kan förklara känslan som väcks inom oss. Hon är så välformulerad, lågmäld och ödmjuk, i sitt sätt att lägga fram sina tankar. Slutklämmen är vacker och jag hör inom mig hennes sjungande finlandssvenska intonation.

Det andra är att asgarva åt, oavsett om du älskar eller hatar Håkan Hellström. Håkans julskiva: lyssna - och gråt! Det roliga börjar ungefär en minut in på klippet.

Att må lite skridsko

Det gör jag just nu, mår lite skridsko. Det känns lite så där hårt och vingligt för tillfället. Jag har inte riktigt feber längre, men det susar i huvudet och i öronen och tempen ligger kring 37,7. Det svider i halsen och det gör ont när jag sväljer. Rethostan... ja, den retas. Dag som natt.

Det blev ett besök hos farbror doktorn i dag som kunde konstatera att det inte var halsfluss och inte lunginflammation. Då slappnade jag av lite, för jag har haft lite svårt att dra åt mig andan ibland. Det är "bara" utmanade luftrör, visade det sig. Han sjukskrev mig till och med onsdag, men jag fick höra av mig om jag behövde vara hemma längre.

Lilleman är täckt av nässelutslag, vilket föranledde ytterligare ett samtal till vårdcentralen. Jag frågade om det var okej att ge honom Tavegyl. "Ja, men han kan bli lite trött av det" svarade sköterskan. "Man kan ju hoppas" tänkte jag och gav honom föreskriven dos. Han blev inte trött, men han blev mindre kliig. Nu måste vi ringa till läkaren i morgon och fråga vad han tycker att vi ska göra härnäst.

Annars då? Inte mycket nytt. Kallare ute. Stort.

Farbror doktorn

Okej. Nu har jag sett så många filmer att jag borde kunna hosta upp filmrepliker i stället för slem. Det har varit sängläge hela veckan och inte verkar det bli mycket bättre med vila. Det blir nog till att ringa farbror doktorn i morgon, om inte annat för att få ett sjukintyg.

Allt har ändå skitit sig på jobbet. Planeringarna sprack, allt kommer inte att bli klart innan jul och det finns inte en chans att jag kommer att hinna rätta ikapp förrän i februari. Det är väl bara säga jasså och försöka att inte stressa ihjäl sig när krafterna återvänder.

Tredje advent. Yey! Det lider och lackar. Trots att jag borde vara lite stressad inför julklappsinköp också kan jag luta mig tillbaka och gilla att det snöar, blivit lite kallt och att julstämningen äntligen infunnit sig.

Skjut hästen?

Hade jag varit en häst och varit i det här skicket hade jag blivit skjuten för länge sedan.

Lancelot hostar upp inälvor här...

Jag gjorde ett test på ne.se för att få reda på vilken fiktiv karaktär jag mest påminner om. Döm om min förvåning när jag blev Lancelot! Var det inte han som snodde kungens fru och såg till att allihopa gick under - tillsammans med hela Camelot? Yepp. Det låter precis som en historieskrivning om mig. "Hitta tvilling" stod det på en knapp bredvid Lancelot. Jag tryckte på den och fick veta att den kvinnliga motsvarigheten var... Bridget Jones! Motivering, enligt ne.se:

Bridget Jones håller vännerna högt och drömmer om den stora kärleken. Röker som en borstbindare och svär som få.

Nej men hallå på mig då.

För den som för noggranna anteckningar: fortfarande sjuk, hostar upp allehanda inälvor, tycker grymt synd om mig själv. Inte så mycket Lancelot över den raden...

Dagens julklappstips

Man måste inte vara fotbollsintresserad för att tycka att det här är bra. Jag är Zlatan Ibrahimović är en välskriven och snyggt upplagd biografi om en av världens bästa fotbollsspelare. Frågan är om min beundran inte väger mer till David Lagercrantz fördel efter avslutad läsning, för så välskriven är den här boken.

Mer om biografin i Bokgalleriet.

Så uttråkad

Så uttråkad. Så väldigt uttråkad. Febern lämnar inte gärna sin boning, men jag har pallrat mig ner till soffan och slötittar på tv. Allvarligt talat: är jag sjukskriven för att sitta och titta på Knight rider eller nyheter på samiska? Jag får tacka min lyckliga stjärna för min anglofila läggning och har radat upp mina finaste dvd-boxar.

Kroppen skriker efter kaffe, men jag är samtidigt inte sugen. Konstigt det där.

Angels we have heard on high spelas frekvent här och om ni har spotify måste ni bara lyssna på duetten med Josh Groban och Brian McNight. Snyggt och stämningsfullt.

Nu blir det nog ett Jane Austen-race. Enda fördelen med att vara sjuk.

Temperaturen är hög uti kroppen

Jag hade lite feber i går och var allmänt vissen. Jag tänkte att om jag vilar ordentligt kan jag kanske åka till jobbet i dag på eftermiddagen, eftersom vi hade viktiga saker att diskutera. Nu visar termometern på 39.9 och jag antar att jag förblir hemmavid.

O, vad tråkigt jag har.

Surrhumla och 250 kakor

Vi har haft första skolutvecklingssamtalet i dag. Sjuåringen var uppe till prövning och han fick en fin A-stämpel i baken. Han klarar sig finfint och har koll på både det ena och det andra. Däremot verkar han vara en liten surrhumla. Jag tycker nästan att det är roligt, men det kan man ju inte säga till fröken. Det beror mycket på hur man surrar också, men förstå vilket tråkigt barn om det inte händer någonting kring honom.

Lilleman morrar i sömnen och skrattar gott åt sig själv. Hans A-stämpel kommer säkert att bli lika grann när det beger sig, för i nuläget gör han huvudfotingar enligt skolboken och han skriver sitt namn helt och hållet på egen hand. Ibland blir det spegelvänt, men hej, det är en bedrift bara det.

Nu har jag bakat 250 kakor till ett musikkalas som äger rum i byn på fredag. Det behövdes ca 100 kakor, men när man väl står där är det lika bra med lite overkill. Jag hade kunnat bjuda på fantastiska bilder av gyllenbruna småkakor som alla är av samma storlek och form, av rentorkade bänkar, av glittrande ljus i hösttorkade fönster och nytvättade dukar, stärkta och strukna... men då hade jag behövt gå hem till någon annan för att fotografera, så det blir bildlöst och textrikt. GokweeL.

Jul och Juul

Jag läser Zlatans bok och har precis kommit förbi tiden när han talade om sig själv i tredjeperson. Helena är höggravid med deras första son och Zlatan spelar Xbox som en tok. Boken är riktigt välskriven samtidigt som Zlatans speciella uttryckssätt är tydligt.

I dag har lilla barnkören stämt upp till sång och jag har ackompanjerat dem. Mitt i allt kan jag bli alldeles rörd när de klämmer i och sjunger. Inte för att det är som en samstämmig änglakör, tro mig det är alla tonarter på en och samma gång, utan för att det är en sådan syn att se tjugotalet barn sjunga om stjärnor och ljus som ska lysa klart.

Jag fick frågan i dag om mina barn verkligen uttrycker så många underfundiga kommentarer. Det fanns ingen kritik i frågan, utan hon som frågade verkade mer förundrad. Svaret är; absolut. Det kommer tokiga och tänkvärda kommentarer hela tiden. Två tredjedelar av dem hinner jag glömma bort eller så är de så personliga att jag inte kan skriva ut dem här. Samtidigt tror jag så här: mina barn är inte klämmigare än andra på att säga klok- och tokigheter, men man kanske lägger märke till olika saker som förälder? Jag älskar språket och kan fascineras så mycket över hur mina barn använder det. Jag är religionsvetare och tycker att existentiella frågor uttrycks tydligast ur barnamun.

Sedan gäller det att vara där när det sägs också. För något år sedan satt jag mycket och gjorde annat, i stället för att vara med barnen. Jag satt och läste en bok eller slösurfade på datorn. När min äldsta grabb då sa att, kan du inte komma och sitta med mig - utan dator eller bok, och då fick jag mig en tankeställare. Jag var där, men inte där.

Jesper Juul, den danske familjeterapeuten, berättade i en artikel som jag läste vad han ansåg var bästa sättet att få sina barn att berätta om sig själva. Det var att berätta om sig själv. Hur har min dag varit? Vad har jag gjort? Vad har varit dagens bästa? Vad har känts jobbigt? Vad gjorde jag då, när det kändes jobbigt? Hur var det när jag var liten? Mycket av det där gör man redan, men det är otroligt hur bra det fungerar. Uttrycket i barnens ansikten när man talar om att "så var det för mig också, när jag var sju år", det är nästan obetalbart.

Bara för att dokumentera dagens händelser: treåringens fall- och klämlista, denna söndag:
- antal fall från stol, 2 st.
- antal klämda fingrar i tunga dörrar, 1 st.
- antal fall handlöst framåt, 2 st.
- antal skrickande nedför små trappor, 1 st.

Svartsjukans svarta klor

Snön lyser med sin frånvaro. Den statiska elektriciteten lyser med sin närvaro.

Maken är hemkommen och försöker stryka mig på ryggen. Svartsjukan slår sina svarta klor i treåringen som hoppar på hans arm och väser:
- Nu är du fast, flugan!

Ternell, Höganäs, Gustavsberg, Elbogen... och en massa böcker

De här små tingestarna fick följa med mig hem. En liten Ternell, löv....

...en höganässtake och en senapsskål med korklock...

...och en blomsterflicka signerad Elbogen. Hon var vid köpetillfället fullproppad med plastblommor som en gång i tiden skulle föra tankarna till liljekonvaljer, men hon är nu befriad från detta fasansfulla öde.

Sedan gjorde jag guldfyndigheter bokmässigt också, och det följde med en sisådär tolv böcker hem. Höjdarböcker som jag, när jag var fattig student, bara lånade men som jag gärna skulle vilja äga - och som jag nu alltså gör. Honungsbiets hemliga liv, De små tingens Gud, Hustrur och döttrar är bara några av titlarna. Najs, va?

Decemberblomster

Alltså, jag har redan fått jättebra service när jag beställde mina glasögon. I dag ringde telefonen och i andra änden presenterade sig en kvinna från en lokal blomsteraffär för att meddela att jag skulle få en blomma med bud.

Efter ett snabbt överslag i huvudet kunde jag räkna bort
- maken. Han vet att jag inte gillar sånt där.
- beundrare. De borde också veta att jag inte gillar sånt där.
- galningar. De köper inte blommor. De står och smyger bakom knutar.
- representant för Svenska spel som vill meddela att jag vunnit obcent mycket pengar. Jag spelar tyvärr inte och köper inga lotter heller.

Döm om min förvåning när det visade sig att blomman var från glasögonaffären. Det bifogade kortet uttryckte en gratulation eftersom jag gjort ett bra val av bågar. Nå, tack då. Jag vill inte verka otacksam, men de hade hellre fått räkna bort priset på blomman och taxiskjutsen ut till min by på ovan nämnda bågar.

Det är för mig en gåta att ögonen och munnen inte hör till kroppen. Det är två stora delar som bidrar till att klassamhället blir tydligare: får man inte hjälp med synen kan man inte läsa ordentligt och kan inte klara skolan lika bra. Tänderna innebär stora hål, inte i munnen utan i kassan. Man får vara glad att man har råd, även om det svider.