Jag kom gående längs den lilla sidogatan, inte särskilt djupt försjunken i mina tankar, på väg till bilen som stod parkerad lite längre bort. Mot mig kom en man cyklande och han var verkligen en syn för det norra ögat. Han hade knappt styrfart, men balanserade cykeln på ett imponerande vis på det hala underlaget. I vardera hand trängdes påsar med julklappar, hans jacka var öppen och i mungipan hängde en halvrökt cigg.
Så började han snörvla. Han drog först in snoret som var på väg att rinna ut ur näsborrarna och det hördes på det gurglande ljudet att det fanns en ansenlig mängd att dra in. Sedan harklade han sig och gjorde sig redo att spotta ut sin snorspottloska och jag stelnade till. Det var bara han och jag där. På en liten gata. Han fick plötsligt syn på mig och jag såg hur även han blev stel. Så började han att trampa. Om du har munnen full med snor och spott som du omsorgsfullt gjort dig redo att spotta ut, måste varje sekund du inte kan spotta kännas som en evighet.
Han trampade och balanserade och först när han hade passerat mig med några meter gjorde han sig av med sin last. Jag gick tacksam vidare och tänkte att den svenske gentlemannen nog kan se ut på många olika sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar