Jag satt och blängde på nedervåningen nu på morgonen. Eller morgon och morgon. Ottan. Den arla morgonstunden. Treåringen vaknade 05.20 och sa:
- Miao, mamma. Jag är en liten katt. Kan du hålla mig som en bebis?
Det var inte därför jag blängde. Det var dammråttorna, skräpet och leksakerna som hade annekterat huset under den gångna veckan. När barnen travade upp till farmor och farfar granngårds efter lunch for städelakingen i mig och huset är härmed uppröjt. Det lät som om det pågick en hockeymatch här inne, för både dammsugaren och vaskkäppen har fått smälla mot listerna.
Det är inte så att tvätten har vikt sig själv i dag heller, men jag har däremot kommit ihåg att lyfta över den till torkning så att den inte ligger och surnar. Jag ger mig själv en liten klapp på axeln och kokar mig några koppar kaffe till. Magen protesterar men resten av kroppen säger ja, tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar