Jo tack, nog är det bra, för lite stress har ju aldrig dödat någon? Lite halvförvirrad, halvvilsen och halvbegraven i ett berg av papper känner jag att jag på eftermiddagarna blir lite orolig när jag tappar ord. Däremot kommer jag alltid ihåg att jag lider av afasi. Det är lite ironiskt eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar