Ingen Alexis direkt

Gnäll. En underskattad tortyrmetod. Jag är så less, less, less, jätteless. Det är tur att de är gulliga också ibland. Just nu alldeles för sällan. Men nu är tandeländet framme, så kanske blir det bättre. Just nu är det så sjukt tyst i vårt hus att det susar i öronen, ni vet när man plötsligt kan höra blodbruset mot trumhinnorna. Som efter en konsert. Så roligt har jag inte haft det dock, utan bara gnälligt.

Man kan väl ganska lugnt konstatera att nummer två blev en annan sort. Lugna, lillgamla E har fått en mutant till lillebror som redan härjar och brottas. Ingen finlemmad ekorrunge här, utan snarare en liten oxe med tjurnacke. Hur kan en liten unge på 7 månader vara så ohyggligt stark? Maken bytte en bajsblöja idag: I gick upp i brygga och huvudet var till slut den enda punkt som nuddade skötbordet. Bajs överallt. Jag log i mjugg. Nu fick han se varför jag ser ut som en urvriden trasa vissa dagar. Jag känner mig som Alexis i Dynastin som står bakom en dörr och smider ränker. Fast utan axelvaddarna och det glamourösa.

Och nu när det är så tyst och lugnt, vad gör jag? Jag går upp och stryker på gnällmaskinens kind, hans ögonlock fladdrar till och han småler. Sedan börjar han böka omkring i spjälsängen och gnäller lite till innan han somnar med rumpan i vädret.

Helg. Make hemma. Jag inte ensam = )