Om minstingens självbiografi skulle skrivas skulle den kunna få titeln Misantropen. Det river och sliter i den lilla kroppen och det finns ingenting han inte vill pröva på. Anden är stark men kroppen är svag, kan man väl säga. Hans lilla hjärna säger honom att det kanske vore roligt att stå helt själv utan att hålla i sig. Kroppen säger dock att "jag tror att jag dråsar i golvet i stället" och så gör han det. Gråt, mest argt, inte för att det gör ont. Ett blåmärke pryder hans kind efter ett försök att klättra upp på bordet.
Storebror är snuvig men tapper. Full av självförtoende är han just nu mycket stark och kan allting. När lillebror grät i kväll sa han att I nog ville att han skulle söva honom. Jo jag tackar jag...
Läste ut Johanna Nilssons Jag är leopardpojkens dotter och om denna kan du läsa om i Bokgalleriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar