Jag är mjuk och hård. Både medkännande och rationell (ibland är jag också motsatsen till båda dessa, hmm.) Skrattar och gråter. Sörjer och går vidare. Är inte så nostalgisk, men vårdar många minnen ömt.
Jag visste inte hur mycket jag hade längtat efter att bli förälder förrän jag fick barn. Barnen är livet, kanske större än livet, och på tal om att sörja och gå vidare så har jag inga problem med de komplikationer som blev och som orsakade att jag egentligen inte borde ha så lätt för att bli med barn. Jag kanske snarare ska vara tacksam, eftersom jag ändå har fått två finfina killar i stort sett på första försöket. Undrar hur många barn jag hade haft i dag om jag inte hade haft oddsen emot mig.
Jag har alltid tyckt om det skrivna ordet. Jag har alltid läst mycket och alltid skrivit mycket. Jag älskar mitt jobb där mötet med eleverna bjuder på så fantastiska möten i både ord och skrift och detta smäller högre än de jobbiga momenten i yrket som ibland, men bara tillfälligt, får mig att ifrågasätta mitt yrkesval.Jag kom in på musikhögskolan när jag sökte in, men valde att inte tacka ja till utbildningen. Det är ingenting jag ångrar, men jag känner mig rätt stolt över att jag klarade det.
Min första kärlek var pappan i Lilla Huset På Prärien. Michael Landon må ha smiskat sina barn i ett avsnitt eller två, men jag måste ha blundat då. Min första kärlek i verkliga livet kan jag knappt uttala mig om. Fegt? Nej, jag kommer inte ihåg. De stora känslorna lät vänta på sig och jag var länge kär i den kille som nu är min man. Han förstod ingenting och inte gjorde jag någonting för att hjälpa honom förstå.
Jag var 16 när vi blev ihop och nu har vi varit ihop i drygt 16 år, vilket indirekt avslöjar min ålder. Vi avslutar varandras meningar men har inte hunnit fram till den helt ordlösa kommunikationen ännu. Just nu jobbar jag dagtid och han kvälls- och nattetid, så på så sätt är vår kommunikation något mer knapphändig än vad den normalt brukar vara, men med mobiler, facebook och små lappar på spegeln kan man komma långt. ♥♥♥
8 kommentarer:
En fantastisk dikt som jag kom att tänka på när jag läste ditt inlägg! Jag gillar din blogg!
/Eva
Efter silverbröllopet
Erik Lindorm
De levat samman i trettio år,
dag efter dag,
tills båda fått samma gråa hår
och samma drag.
I barn efter barn har de blandat själ
och lynne och blod.
Förutan allt tal den ene så väl
den andra förstod.
På vanliga viset barnskaran flytt
i världen ut.
De båda sitta allena på nytt
och bida sitt slut.
En natt han ligger sömnlös och hör
hennes andedräkt.
Karlavagnen på fönstret kör
och ljuset är släckt.
Han ligger och tänker på stort och smått
i sin ensamhet.
Hur litet man ändå tillslut förstått,
hur litet man vet.
Han sätter sig upp och tänder igen,
ty fridlös han är.
Han viskar: - Vem är du egentligen,
som sover där?
Vilken fantastisk dikt! Jag har inte hört den förut, men den fångar precis det jag tänker på när jag ska sammanfatta hur mina föräldrar är. Tack för den!
Och för övrigt - i temabloggen kommer ett inlägg om föräldrarna som jag klippte bort innan jag publicerade det här. De får en egen ruta i morgon och DÅ är den här dikten självskriven!
@diktens slut; ja det kan man verkligen undra... Jag trodde jag visste.
Ja, Leif, man kan få en klump i halsen av mindre. "Långsamt farväl" av Lisa Nilsson ger en annan sida av hur oerhört uppslitande det kan vara att gå skilda vägar och det är svårt att ens föreställa sig hur det kan kännas.
När jag läser dikten tänker jag att han tittar på henne som med nya ögon och upptäcker henne igen, fastän de delat så många år tillsammans.
Eva igen.
Ja, absolut, det gör jag också. Det finns nog nya sidor att upptäcka hos varandra så länge man lever tillsammans, oavsett hur många år man har bakom sig. Om man har upplevt den andra sidan, alltså att någon efter många år tillsammans, vaknar en dag och inser att den personen vill vara någon annan stans måste det å andra sidan vara som att hugga av sig ena armen. Man måste hitta ett nytt sätt att leva och fungera.
Så trvligt att du hoppar på också. Jag ser fram emot all decemberläsnng.
Skicka en kommentar