Stora sexåringen fick sitta uppe och se OS-krönikan med mig. Jag var förberedd på att bli rörd, men sexåringen var inte förberedd att se mig tåras. Det är svårt att förklara det där, varför man gråter när man egentligen mår hur bra som helst. Största tårflödet kom när bilderna på en rörd Per Elofsson visades och på Facebook gick diskussionen om huruvida man grät till sport eller inte. Jag hävdar med bestämdhet att man är som riddar Kato och har ett hjärta av sten om man inte gråter till sportårskrönikor.
På tv:n talades det om Södergrens testikelcancer och hur han kämpat sig tillbaka efter operationen, vilket satte igång frågor om vad testiklar är. Jag hann bara nämna "pungen" så blev sexåringens ögon stora som tefat.
- Du svärde.
Hmmm. Detta föranledde en förklaring om mannens anatomi, om vad som är svärord samt vad som är det inte. Sedan kom vi in på operationen och hur mycket man måste träna för att vara en av de bästa i världen och... sedan var den OS-sekvensen slut.
Nu kokas kondenserad mjölk på spisen och skall enligt uppgift så göra i två timmar. Okej, men är det inte livsfarligt att ha en oöppnad konserv att värmas upp? Det känns som att ha en potentiell bomb på kokning. Ska det va så?
1 kommentar:
oj! jag har i dagarna inhandlat en burk med samma innehåll och grunnar över vad göra med denna? snälla. tipsa!
Skicka en kommentar