Jag skulle baka saffransbiscotti. Bara. Det går ju snabbt. Lillebroren är dock ännu snabbare. Jag upptäckte efter en liten, liten stund att det var alldeles, alldeles tyst.
- Vad gör du? frågade jag med mjöliga händer.
Ljudet av små, snabba fötter närmade sig. När jag vände mig om såg det ut som om han hade knallrött läppstift i hela ansiktet. Han höll upp sitt lilla pekfinger för munnen och hyssjade på mig.
- Shhh. Det är inte mitt fel, viskade han så tyst att jag knappt hörde vad han sa.
- Vad är inte ditt fel? frågade jag, med onda aningar.
- Shhh.
Jag följde efter honom in till toaletten och såg att den var rödmålad. Pottan likaså. Och lite på väggen. Hela handfatet var också rött, av den oljekrita han försökt tvätta bort. Med min fina hudkräm. Som var dyr.
- Oj då, var det enda jag fick fram.
- Shhh. Det är inte mitt fel.
Jag började skratta, men han bet ihop och kämpade mot gråten. Det var som om det gick upp för honom att det här inte var bra. Jag bet mig i läppen för att inte skratta och då kom tårarna i stället, för att han var så söt och för att jag ville skratta och för att jag inte ville skratta när han mådde så illa.
En snabb tvätt och sedan läggdags. När jag klär av honom tröjan uppenbarar sig nästa konstverk: en röd tromb målad över hela hans lilla, söta mage. Han tryckte snuttefilten mot magen och vände sig om så att jag inte skulle se det. Ögonblicket senare sov han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar