Det är mörkt. Och kallt. Snorkallt. Så kallt att snoret rinner så snart man sticker ut näsan. Som den norrbottning jag är tänker jag, där jag står så rakt jag bara kan i svinkalla jeans, att långkalsonger eller täckbyxor faktiskt är ett alternativ.
Mitt i mörkret är det underbart med en gammal rest från det katolska Sverige; Lucia. Hon kommer verkligen med hälsning om julefrid, även om den inte blir en realitet förrän en och en halv vecka. Jag har fått avnjuta två firanden men sköna, traditionella låtar, stora gäspningar av tonåringar som vakat hela natten och en ljusbringare som majestätiskt skred genom stora samlingssalen.
Jag har köpt ett par röda julgardiner. De är fina, men jag köpte dem lika mycket för att jag tyckte lite synd om butiksinnehavarinnan. Hon hade så ont i knät och när hon hade stapplat sig upp för den lilla avsatsen upp i skyltfönstret för att jag skulle få titta närmare på "den sköna kvaliteten" hörde jag mig själv säga att "jag tar dem". Nu blev det varmt och mysigt i fönstret och hon med det onda knät kan vara lättad över att hon fick någonting sålt i dag. Med ont knä och allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar