Vi har talat på jobbet om hur vi visar vår kärlek. Hur det ofta är karlarna där hemma som drar in kvinnorna i en kram och att vi kvinnor ofta suckar över att det ska kramas, precis när vi är på väg med en mjölkliter att ställa in i kylskåpet eller när vi precis ska diska upp efter maten. Vi har häpnat, och garvat oss halvt fördärvade, över det faktum att vi ser en kram eller en puss i förbifarten som ett förspel med förväntan om mer. Där sitter man i godan ro på en lunch en oskyldig tisdag och inser, med en hisnande känsla i magtrakten, att jag var inte ensam om de här tankarna heller. Stackars karlar - hur ska de någonsin förstå hur vi fungerar?
"Love means never having to say you're sorry" är en replik som slängs fram i tid och otid, inte minst i amerikanska filmer. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket. Kärlek är att aldrig behöva säga förlåt, fritt översatt. Tvärt om, skulle jag säga. Den du älskar mest är nog den du kan såra mest. Klarar du inte av att uppriktigt säga förlåt är du körd.
Jag kan inte säga att jag blivit speciellt sårad under mitt liv. Jag går inte omkring och är rädd för att bli det heller. Det är på sätt och vis samma känsla som om det skulle börja brinna här hemma. Det skulle vara fruktansvärt, men jag kan inte gå omkring och oroa mig för det hela tiden. Visst börjar man skärskåda sitt eget förhållande när man hör att andra bryter upp och man börjar prata om hur man har det egentligen. Även om man pratar om det kan man inte veta att man sitter säkert för den sakens skull, men det är inte heller någonting jag oroar mig för.
Det finns kanske fler och tydligare saker som pekar på vad kärlek inte är. Problemet är nog ofta att dessa delar smyger sig på. De kommer inte klumpvis så att man direkt kan säga att "så här vill jag inte ha det". Om det är någon liten del här och en liten del där som sätter små taggar är det nog lätt att ha överseende tills den dagen en utav två vaknar upp och känner att det är nog. Alternativet till att lämna den andra, om man inte i god tid finner ett sätt att hitta tillbaka till varandra, är att man nöjer sig. Det där sista är jag livrädd för. Att nöja sig. Att använda för många år av den korta tid vi har utmätt till att nöja sig med ett liv som man kanske hade kunnat leva fullt ut istället. Stora tankar från en liten person, helt utan erfarenhet. Vem vet hur jag känner om 20 år? Eller om fem.
Om man i allmänhet mår bra, då går det andra också bra. Det går bra att en i förhållandet är lite arbetslös och det går bra att handla, städa, tvätta, sova dåligt och ha en småtrasig bil. Om man inte mår så bra, då kan man gräla om brist på pengar, brist på tid och det orättvisa i att alltid vara den som plockar ur diskmaskinen. Om man sedan i grunden känner sig trygg och säker på sina känslor så blåser det där med tvättning och brist på pengar ändå över. Min man brukar skämtsamt säga att vi är som latin lovers och att vi ibland är mer latin än lovers. Andra gånger är det tvärt om, men det känns helt okej. Tack vare de här rensande åskovädren vi har mellan oss (alltmer sällsynta för övrigt) känner jag att jag just inte nöjer mig. Vi grälar, glömmer och går vidare. Förändras, ofta båda två. Och säger förlåt - mycket viktigt!
Det finns många delar jag räknar in i kärlek. När min man ordnar med en massa detaljer för att underlätta för mig handlar det kanske mer om omtanke, men det pekar mot att han visar sin kärlek för mig. Jag vet att jag i alla fall känner mig lite mera kär när jag kommer ner på morgonen och ska lämna barn på förkola och förskoleklass när jag möts av overaller, handskar, fleecekläder och mössor som ligger framlagda, redo att hoppa i. När min bil är ipluggad så att den ska vara varm när jag ska åka iväg till jobbet. När jag får en egen chipspåse med den smak bara jag tycker om och inte han (salt och vinäger). När jag möts av en bit salmiakchoklad på köksbänken.
Visar jag kärlek då? Det hoppas jag, men måste kanske fråga min man för säkerhets skull. Kanske borde jag ge honom fler pussar i förbifarten också = )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar