Illavarslande. Bli varse. Varsel. Det är ingen positiv klang i de orden. Min man blev varslad från sitt jobb idag, så det är inte direkt klackarna i taket. Det är inte gravstämning heller, vilket förvånar mig lite. Min man (gu'signe honom) gräver inte ner sig. Han håller inte på med sådant.
Hans humör kan liknas vid intervallträning för en idrottare. Korta, snabba intervaller med känslor drabbar honom.
Chock, två sekunder.
Sorg, två sekunder.
Ilska, tre sekunder.
Planer för framtiden, tre veckor.
Mitt humör liknar mer strecken som ritas av en seismograf vid en jordbävning. Upp, ner, hopp, förtvivlan, sorg, spänning, ilska, besvikelse, hopp, förtvivlan, upp, ner... Jag har dock inte heller grävt några gravar. När jag först fick höra beskedet (jag var på jobbet) tänkte jag att jag skulle gråta när jag kom hem, men när jag väl var hemma tänkte jag "jaha".
Det ordnar sig nog. Jag tror att jag börjar bli gammal. Eller kanske förståndig. Eller så har jag tappat vett och sans helt och fullständigt. Ett annat alternativ är att alla dessa är synonyma med varandra och att jag är alltihop på en och samma gång.
Tack gode Gud för att jag har mitt arbete - och ett trevligt sådant dessutom.
4 kommentarer:
Hä liken ju it na! Stora kramen!
Men åååå ändå! Det är klart att det kommer att ordna sig, men det är ju ändå så äckligt irriterande med smolk i bägaren så här lagom till semestern när allt man vill är le och vara glad. Tur att du gör det så ofta ändå!
Kram till er!
Nää, vad trist :( Hoppas det ordnar sig ändå på något vis, vilket det konstigt nog alltid gör, vilken kris man än går igenom. Kram.
Klok och förståndig - det är DU! Jag önskar er det bästa slutet på denna lite tråkiga början på sommaren.
Kram, kram!
Skicka en kommentar