En liten talgoxe har tagit sin sista flygtur. Den slutade sina dagar framför bron, nedanför det olycksaliga fönster som blev hans bane. Jag visade barnen och fyraåringen föreslog genast att vi skulle hålla begravning.
Det blev inte vigd jord, men däremot brukad. Ner i potatislandet med honom. Medan vi skyfflade jord (säkert tre-fyra skopor med en barnspade) stod ettåringen bredvid och grät i högan sky. Det var en scen som skulle ha gjort vilken inhyrd gråterska som helst grön av avund. Sorgen över den döda pippin var inte lika stor som ilskan över att inte få peta på den med handen. Nåja, jordad är den i alla fall och fyraåringen ritade ett kors i myllan.
Pappan har fått fly hemmet efter en riktig grisdag. Jag förstår varför han for iväg som ett skållat troll så snart jag satt min fot i hallen. Jag har kört alla mina trix och det slutar ändå med att antingen den ene eller den andre gråter. Eller så gråter de i kör. Det går i moll i alla fall även om det många gånger är olika tonart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar