Efter några höjdardagar med utveckling och framsteg har nu femåringen hamnat i en liten svacka. Han har stått på skidorna, han har till och med tolkat bakom skotern, han har övat på att svänga, vi har berömt och applåderat - och då kan han ju det där med slalom. Han kan ju allt. Dessutom är han bäst. Eller hur? Då behöver man ju inte öva mer. Man behöver framförallt inga instruktioner från sina föräldrar hur man kan göra, eftersom man ju är bäst och superduktig redan.
Kraschen kom i dag med tårar och ilska och det är nog dags för ett par vilodagar. En stillsam fråga förresten: berömmer man barnen för mycket? Är det vi som ger honom en övertro på sin egen förmåga, eller hör det till åldern?
Lilleman har vaknat ca 40 ggr i natt. Utan överdrift. Han har pratat i sömnen, gnällt och nästan krupit tillbaka in därifrån han kom. Det borde vara succémedlet för en tidig middagslur då i dag? Eller så inte, eftersom han står här bredvid mig, fortfarande vaken och frågar: "Sönger du?". Vi sjunger "Manboy" här i huset. Eller "Specialagenten Ozo".
Tur att tvååringen är gullig. Jag säger åt honom, med kärleksfull irritation på rösten, att han ska lägga sig ner och blunda. Han svarar: "Mamma. Du äl en kalamell."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar