Språkutvecklingen går vidare. Jag skulle vilja räkna ut lix-talet på min sons ordförråd, men han blir mest irriterad på mig när jag frågar honom om olika ord han använder.
- Kolla här så mycket bråte, säger han och pekar på tågrälsen uppe på sitt rum.
- Oj så mycket. Vad är bråte för något? frågar jag oskyldigt.
- Mäh! Skräp ju.
- Är du inte rädd när du ser Scooby Doo? Det är ju monster och spöken och så, säger jag ogillande för tusende gången i rad.
- Mäh! Det är ju bara utklädnader.
Utklädnader. Bara en sådan sak.
När jag frågade honom idag hur det kommer sig att han vet så mycket (han förklarade hur bonden skördar vetet, kör iväg det till stora fabriken där det blev mjöl, hur mjölet kom till ICA och sedan hur det hamnade hemma hos oss sedan vi handlat) suckade han också.
- För att jag är fyra år. Man vet att man blir större för man vet så många saker. Jag vet mera saker och det är för att jag blir större.
Logiskt. Jag önskar att jag visste lika mycket som fyraåringen tror att han gör.
2 kommentarer:
Då och då undrar jag hur det skulle låta om våra förstfödda fick resonera med varandra. De verkar så lika i tänket!
Vi måste nog ta reda på det, eller vad säger du? = )
Det skulle vara roligt att resonera med dig också.
Skicka en kommentar