Författarinnan med det vackraste namnet jag hört, Anna Gavalda, berättar i "Jag älskade honom" om Pierre och hans svärdotter Chloé. Berättelsen är mycket scenisk och jag har inga svårigheter att se detta som ett skådespel med enbart två människor i en sparsam kuliss framför mig. Det är mycket dialog, oftast framfört som en monolog, där Pierre berättar om sitt liv och sina val. Hans berättelse ställs i relation till de val hans son, tillika Chloés man, har gjort och frågan som lämnas öppen är om det är bättre att stanna kvar hos sin familj, trots att du vet att livet alltid kommer att vara lite sämre än vad du kunde ha fått. Eller är det bättre att bryta abrupt och våldsamt och låta det göra ont, men tro på att det går över och att personerna du älskar ska repa sig så småningom.Boken går loss på 150 sidor, men jag vet inte när det senast tog så lång tid att läsa en bok. Det är väl gisslet med att amma, antar jag. Jag har läst lite, torkat kräk, läst, gullat, läst, svarat i telefonen... Jag tyckte mycket om Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Jag älskade honom var också en trevlig läsupplevelse. Det enda jag störs av är alla prickar... De avslutar tankar... repliker... uteblivna repliker... och de stör mig...
2 kommentarer:
Jag höll på att störa ihjäl mig på alla punkt, punkt, punkter... i "Tillsammans..." men när jag tagit upp det med andra har de stått helt oförstående. Tack, kära du, som stört dig på detsamma!
Jag ser att du börjat med Amos Oz. Jag lade den nyss ifrån mig efter bara 50 sidor. Fattade ingenting av nånting. Det blir intressant att läsa vad du tyckte om den.
Hahaha. Boktokarna samtalar! Så intressant att man kan störa sig på samma fåniga detaljer! Betyder det att vi är helt kocko eller helt enkelt übersmarta?
Hoppas livet leker mellan mjölkläckage och kräks!
Skicka en kommentar