Musikalist eller inte?

Fixar du att titta på musikaler eller inte? I programmet Kobra eller något annat bra program som går på helt hopplösa tider talade de mer kunniga om musikaler och vad det är som gör att vissa människor älskar musikaler medan andra får klåda under huden av dem.

Några av mina starkaste filmupplevelser är musikaler. Sound of music kanske låter som en klyscha, men det är den första musikalen jag såg och den totalfångade mig. Den fina lågmälda berättelsen om den blivande nunnan som blir kär i sjubarnspappan och som dessutom bygger på en sann historia går inte att värja sig mot. Därför såg jag om den igår, för vilken gång i ordningen vet jag inte, och det finns hela tiden nya detaljer att upptäcka.

Den starkaste musikalen av alla är nog Dancer in the dark som är just mörk, så mörk. Björk är fantastisk, både i rollen som Selma och i sångnumren. En annan favorit, Peter Stormare, gör filmen ännu bättre.

Singing in the rain är lika grund i sin intrig som barnpoolen i Lycksele, men dansnumren är oöverträffade. Och Gene Kelly i all ära, men det är Donald O'Connor i rollen som Kellys sidekick som stjäl showen.

Sound of music och Singing in the rain finns att låna på DVD av mig, så om du inte sett dem är det en av tio saker du ska göra innan du dör.

Hur var det då med det där att brista ut i sång? Jag gillar musik, bara inte dussinproducerad sådan. Det är som en riktigt smart filmkommentar. I rätt ögonblick och om den levereras på rätt sätt kan effekten bli fantastisk.


Tjing!