Berättelsen börjar fantastiskt bra med närgångna beskrivningar av de tre personerna som gör att man lär känna dem, hur de är och hur de tänker. Mest rördes jag av porträttet av Margido, där man får följa honom i hans arbete och bemötandet av sörjande och där framställningen av honom verkar mycket övertygande. När jag och mina elever gick på studiebesök på begravningsbyrån nära skolan frågade en av eleverna begravningsentreprenören hur han klarade av att arbeta med död och sorg hela tiden. Jag kommer inte ihåg exakt vad han svarade, bara att det var ett bra svar. Det var någonting om att han kände tillfredsställelse inför uppgiften att göra en svår tid så fin och lugn som möjligt för de anhöriga. Bland det jobbigaste han visste var när personer som avlidit inte hade någon som ville veta av dem. Den frågan blir aktuell när man läser den här boken. Avskyn som bröderna sedan visar gentemot fadern, som lever som ett spöke på gården, får sin förklaring till slut och man kan väl säga att de på något sätt kommer till ett avslut.
Det finns många symboliska inslag i boken. De tydligaste är när Erlend och Tors dotter Torunn städar hela huset. När modern dött genomgår alla en rening innan de kan ta sig för att närma sig varandra. Även faderns rening, när Erlend rakar honom, gör att han till slut kan bli någonting annat än en ömkansvärd figur som inte längre är förpassad till skuggorna.
Berättelsen om berlinerpopplarna, träden som tyskarna hade med sig att plantera för att inte känna sådan hemlängtan, är även symbolisk i sig. Ingenting sägs klart om detta och det är symptomatiskt för hela boken: det är snarare det som inte berättas som är det bärande i berättelsen, men poängen är klar ändå. Träden hjälpte inte tyskarna. De längtade hem ändå. Träden hörde inte hemma i sin nya miljö, men rötterna satt så djupt att de inte gick att rubba eller rycka upp.
Jag trivdes bra med att läsa den här boken, men jag tycker att det är mycket synd att porträtteringen av den homosexuelle Erlend blir så stereotyp - inte bara för att han är inredare eller stylar skyltfönster, utan för att han framställs som en fjolla, vilket han även kallar sig själv vid något tillfälle. Han hade gärna fått vara precis lika vanlig som sina bröder, som är mer omsorgsfullt tecknade. Eller vill författarinnan att man som läsare ska ha lika svårt för Erlend som bröderna har?
Hur som helst kändes "Berlinerpopplarna" av Anne B. Ragde som en bra början på läsåret 2008.
3 kommentarer:
Jag stördes aldrig av porträttet av Erlend, tyckte snarare att han kom som en frisk fläkt. Hans sambo Krumme var väl inte lika bögstereotyp, heller? En förklaring till att Erlend var som han var kanske är att han blommade ut och då blev så "typisk" i sin homosexualitet när han kom bort från uppväxtmiljön där hans läggning var så tabubelagd.
Förresten har jag hört att det ska finnas en garnbutik i din by. Vet du var den ligger och om den är välsorterad?
Det kan mycket väl vara så med Erlend. Det som egentligen stör mig är att romanen är lite kort. Margido som man får följa nära i början skuffas ut i periferin mot slutet, trots att det är han som sitter inne med all vetskap om hur allt ligger till.
Jag har bara varit inne i Tallbodan som garnboden heter en gång. Jag kan tyvärr inte uttala mig om den är välsorterad, men Elisabeth som är innehavare är mycket trevlig. Lågmäld men trevlig = )
men nu kan jag skriva! Hejja! När ska vi komma? Kram,
Skicka en kommentar