Jag kanske inte skulle vilja ha Lisbeth Salander som närmaste granne, men jag fullständigt älskar att läsa om henne. Vilken störtskön hjältinna! Jag vet inte hur trovärdig hon är som person, men det skiter jag i.
Jag gillar Stieg Larsson så där lite pissljummet men läser hans böcker avskärmad från omvärlden. Det är lite som en actionfilm - man ser den med intresse och lämnar den i samma stund eftertexterna börjar rulla. Så är det med “Luftslottet som sprängdes” också.
Lisbeth Salander är skjuten i huvudet och vårdas på Sahlgrenska, två rum bort från Zalachenko, hennes avhoppade spionpappa, som nyligen försökt döda henne. Det är upptakten till den avslutande (?) berättelsen om Milennium och Mikael Blomqvist har mer än någonsin att avslöja och reda ut.
Zalachenko mördas kallblodigt i sin sjukhussäng av, som det ska visa sig, en superhemlig subgrupp inom SÄPO som är så hemlig att inte ens SÄPO själva vet om att den existerar. Lisbeth står anklagad för diverse mordförsök och våldshandlingar och riskerar att bli inspärrad på mentalsjukhus under den sadistiske Dr Teleborians fruktansvärda vård. Samtidigt går hennes vansinnigt starke halvbror lös och han har mördat en polis och vill dessutom ta kål på Lisbeth, vilket hon är medveten om.
Blomqvist undersöks och avlyssnas av SÄPP men tar med hjälp av Lisbeths förre arbetsgivare, Milton Security, revansch genom att avslöja dem. Erika Berger lämnar Milennium och tar ett chefsjobb på Svenska Morgon-Posten där hon blir sexuellt trakasserad. Lisbeth kan dock, bl.a. genom att använda en liten handdator, hacka sig in på tidningens nätverk och ta reda på vem som antastar Erika. Mikael B. kan rista ytterligare en skåra i sin sänggavel när han inleder ett (seriöst?) förhållande med Monica på SÄPO.
Boken är minst sagt händelserik i vad som är mer en spionroman än någonting annat. Lika mycket som jag gillar Lisbeth Salander så ogillar jag Mikael Blomqvist. Om han kunde flyga skulle jag mer förstå alla, och jag menar alla, romanens kvinnors fascination för den här mannen. Aldrig har väl någon man väckt sådan åtrå hos dem som ser honom i ögonen och sällan har väl någon kunnat tillfredsställa en kvinna på det sättet han kan… Det börjar klia bara jag tänker på det.
Ändå gillar jag Luftslottet. Men lämnar den. Nu. Gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar