Lite får man ju tåla.

Jag sitter och sammanfattar läget inför terminsslutet och ångesten är tydligen även min arvedel. Per Lagerkvist skrev "Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen." och så var man inte ensam om den saken heller. Skönt. Eller oroande. Typ.

Sammanfattning av året:
Årets värsta: När jag och kvinnliga kollegan var på konferens med jobbet för att möta branschen och finna eventuella samarbetsdelar att erbjuda eleverna. Vi var i numerärt underläge rent könsmässigt och det som till en början bara var en subtil känsla blev snart rent uttalad när pösigaste gubben tog till orda och sa:
- Ja, vi ska väl ha någon som skriver anteckningar också. Vad säger du tjejen?

Vad jag gjorde? Jag svarade: - Å inte det.
Om han slutade? Skulle inte tro det. Till slut reste vi oss upp, jag och kvinnliga kollegan. Vi gick därifrån. Utskällningen vi fick från vår egen ledning var det värt.

Årets bästa: Berömmet för väl utvecklande och arbetssparande dokument. Är det någonting vi behöver just nu så är det sådant som skär ner på arbetstimmarna och det känns som om mitt upplägg har fungerat.

Veckans bästa: En elev som har genomfört sitt buddhism-experiment genom att ställa upp det som en ekvation. Det är bara mina naturvetare och teknikare som kommer undan med en sådan lösning.

Dagens bästa: sköna, galghumoristiska skratt med kollegor som är lika nära nervösa sammanbrottets rand som jag är.

Ingen löneförhöjning i sikte. Ingen tjänstefördelning i sikte heller. Det känns symptomatiskt. 55 timmar övertid är nedlagda bara i rättning av ettornas nationella prov. Kompensation för att ha jobbat 90 timmar en vecka men bara ha betalt för 45? Nej, varför det? Det här yrket är mer ett kall än någonting annat, tydligen. Och enligt domen i Kiruna är det att likställa med polisyrket och "lite får man ju tåla", som domen löd.