Bloggen heter kulturkoftan, men just nu känner jag mig som en politikerkofta. Det kommer att handla om jobbet några rader till. Läs och gråt eller lämna sidan omedelbart. Jag har aldrig någonsin upplevt mitt yrke så ifrågasatt som detta år; ifrågasatt av både andra och av mig själv.
Elever protesterar mot satta betyg. Inte mina elever, tack och lov, men vissa kollegors. Föräldrar ringer - inte för att samtala och resonera, utan för att skälla ut - och när det erbjuds sambedömning blir svaret en fnysning. - Det förstår man väl att ni pratar ihop er! svarar föräldern och slänger på luren efter svordomar och personangrepp. Eleven själv förstår inte att det är skillnad på vilket betyg man VILL ha och vilket betyg man uppnår.
- Jaha, har du börjat trappa ner nu? frågar en välmenande person när jag lämnar barnen på fritids och förskola. Jag vill helst av allt bara banka in lite insikt i vederbörande, eftersom jag de senaste veckorna inte har klarat mig på min 45-timmarsvecka, utan snarare snittat på 60 timmar. Mina arbetsuppgifter avtar inte, även om elevernas motivation och närvaro gör det. Övertiden jag lägger ner är ett måste, för att inte utföra arbetet är inte ett alternativ, och till skillnad från min mans arbete så mäts inte ansträngningen i högre lön.
Skolverket och SCB kan ha ingått en pakt, både med varandra och med djävulen, för det finns ingen jordisk anledning till att vi ska fylla i de formulär som skickas ut. Ifrågasatt av högsta organ ska vi fylla i, inte bara elevens sammanlagda resultat, utan elevens namn, personnummer, skolkod, valda uppgifter och slutbetyg. Detta i en tid som kallas dataåldern. Mig veterligt borde elevens namn och personnummer åtminstone finnas digitaliserat så att jag ska slippa skriva in sådana basala uppgifter. Att jag ska fylla i dem överhuvudtaget förstår jag inte heller, eftersom återkopplingen inte existerar. Vad händer med uppgifterna jag lämnar? Ju mer jag ska fylla i själv, desto större blir felmarginalerna.
Jag blir så trött. Så övertygad om att det här inte är ett framtidsyrke - inte bara för ännu inte utbildade - utan att det inte är ett framtidsyrke ens för mig. Så övertygad om att åtta veckors semester - som i år inte ens är det - inte räcker till.
Jag vill arbeta med ungdomar! Jag vill lära dem livsviktiga ting! Jag vill använda den utbildning jag har betalt en kvarts miljon för! Jag vill inte att de delarna ska reduceras till förmån för en organisation som decimeras och försämras för varje månad!
Jag är överutbildad, underbetald och ifrågasatt. Vad kan göras åt det?
3 kommentarer:
Åh, jag vill också göra det. Och jag tvekar att utbilda mig av denna anledning som du nämner. Jag blir så arg. Såg du Jenny Strömstedts krönika om detta i expressen? Hon är så smart. Och du är både det och en hjälte. Kram.
Vilken lysande krönika! Hade jag inte sett den som länk på Facebook hade jag missat den!
Tveka inte att utbilda dig Ewa. Det är ett fantastiskt yrke som håller en ung. Att läsa Kulturkoftan ger hopp trots allt. Sen måste vi jobba för en uppvärdering på alla sätt. I morgon avtackas jag efter 45 år i skolan aktiv från lågstadium till gymnasiet.
Skicka en kommentar