Eld!

Känslan som infinner sig när man läser den här boken: Äntligen! Både äntligen att uppföljaren till Cirkeln kom och äntligen att tjejerna, De utvalda, har landat i situationen och börjar förstå hur de ska leva med sina gåvor. Samtidigt som de börjar acceptera både varandra och det uppdrag de har får de en speciell förståelse för varandra på ett påtvingat sätt.

Specialeffekter den här boken framkallar: Gåshud! På sidan 297 står det: "Alla är tysta. Gåshuden sprider sig över Minoos armar." Då sprider sig gåshuden även över mina armar och det är så bra.

Speciellt roligt i den här boken: Replikerna. Det är så tonårigt. Så pubertalt och förvuxet att förvuxna läsare kommer att himla med ögonen med ett kärleksfullt och överseende leende på läpparna. Så pubertalt och förvuxet att fjortisarna kommer att sucka igenkännande och tänka att någon äntligen förstår hur det verkligen, verkligen är! Till exempel: "Apokalypsen är en bagatell i jämförelse. Volleyboll är det absolut värsta en människa kan utsättas för." (s. 167) Hur roligt är inte det?

Känslan jag som religionsvetare får när jag läser den här boken: Kyrkor av det mer konservativa slaget kommer verkligen att peka förfasat med hela handen och varna för den här boken. Mer nyandliga samfund kommer att undra varför deras goda idéer smutsas ner, vilket i sin tur kommer att tvinga författarna att skriva ett tillägg till pocketutgåvan: "Alla evetuella likheter med verkliga personer eller organisationer är helt oavsiktliga."

Det roliga i kråksången är att det i boken finns ett kontrollerande och beskyddande råd, som med lite god vilja kan läsas som den magiska motsvarigheten till den spanska inkvisitionen. Nu vill De utvalda lära känna sina krafter ordentligt, men får inte. Tidigare ville de inte ha dem, men kunde inte värja sig.

Känslan som infinner sig efter man har läst ut den här boken: Hur i hela fridens namn ska jag stå ut med att vänta på bok nummer tre?

Bok och bild från förlaget.