...för sex år sedan var jag sex år yngre, det var snorkalla 27 minusgrader och jag låg nyförlöst på operationsbordet. Vi gick från tvåsamhet till tresamhet. Vår storebrors sex år känns kortare än vad mitt åldrande på sex år är i mitt huvud. Det finns ett "före" som är rätt oreflekterat och dimmigt där dagar, år och händelser flyter ihop. Det finns ett "efter" där dagarna känns mer innehållsrika, större, av större vikt och meningsfulla.
När den pojken, som storögt gnydde och snörpte på munnen och rymdes på en arm, nu kommer hem från förskoleklassen och själv håller reda på när de har gymnastik, till när de ska ha med sig en ljusstake, som kan säga vad ett ordningstal är och som kan läsa helt okej på egen hand - då hisnar tanken. Han ryms inte på en arm längre. Han har drygt storlek 30 på fötterna - jag har 38.
Han kommer ikapp, den lille = )
3 kommentarer:
Grattis till den store, lille killen!
Tack! Will do.
Åååhhh. Ja, det är otroligt. Och jag blir tårögd av dina ord och det faktum att man inte kan stoppa tiden, även om man vill ibland. Fast ändå inte. Gissar att du förstår vad jag menar.
Skicka en kommentar