Jag har tidigare skrivit om att sjunga högt i bilen. Om hur jag tittar åt sidan och ser en grannbilist som lyssnar på samma radiokanal och som sjunger lika högt. Om hur blickar kan mötas mellan fullständiga främlingar, men samtidigt hur ett band under ett ögonblick kan uppstå.
Nu har jag laddat i-Poden med en massa program från Sveriges Radio; På minuten. På väg till jobbet gör programmen mig glad och pigg och på väg hem från jobbet blir jag glad och pigg. I bilen sitter jag och skrattar högt. När jag sneglar åt sidan tittar grannbilisten skrämt på mig och tror nog att jag är en galning. Jag kan inte sluta le, men funderar ett ögonblick över om jag kanske borde försöka göra mig förstådd genom någon typ av improviserat teckenspråk. Att visa upp i-Poden och samtidigt göra gester för "på" och "minut" + "en". Vid det laget har trafikljusen antagligen slagit om till grönt och människan bredvid kommer fortfarande att tycka att jag är galen.
Nåja. Galning eller snille. Hugget som stucket. Roligt är det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar