Jag sitter och tänker att det kanske är dags att bli lite mer realist än pessimist. Visst, äldste sonen fick magsjuka, men det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit pest. Visst, det blir några sura dagar under ett lov, men hade jag varit tacksam om han fått sjukan mitt under en vanlig vecka? Visst, jag tänkte arbeta hemifrån onsdag och torsdag och ha barnen på dagis - komma i kapp, starta upp nytt, planera och producera, men istället fick jag åka in till jobbet och träffa en underbar människa. När jag har suttit ner med henne känner jag mig klokare och gladare. Med en pappa som ordnar barnpassning och en mamma som ordnar lokal och bak för ett förestående sexårskalas kan den jagade delen av mig slå av på tempot. Visst, jag har en arbetslös make, men han är ju inte arbetslös. Vi klarar oss jättebra. Visst, vi har ett bilskrälle som måste avrostas, men jag tar mig från A till B rätt geschwint.
En läkare sade en gång att många är övertygade om att man kan tänka sig sjuk, att man blir sämre eller tröttare av att tänka negativt. Han var förbluffad över att man inte lade ner lika mycket tid på att tänka sig frisk.
Djupt rotad i den norrbottniska myllan ligger kanske inte den käcka, glättiga stilen mig närmast om hjärtat. Jag är nog snarare lite karg, men det växer ingen mossa på mig.
2 kommentarer:
Det där kan vi prata mer om, M! jag är verkligen in the mood för att prata om sånt som är viktigt i livet just nu av någon anledning. På återpratande, hoppas vi hittar någon lucka där vi kan dryfta väsentligheter.
Eller hur. Det känns som om vi knappt setts på sistone.
Skicka en kommentar