Jag har svårt att lägga ifrån mig en påbörjad läsning. Ändå höll Kunzelmann... att gå detta öde till mötes. Jag läste vidare av två anledningar: den ena är att jag fullkomligt älskade Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Den andra är detta avsnitt som dök upp på sidan 32:
Tidigare samma år hade Joakim med skräckblandad förtjusning i en och samma kvällstidning kunnat ta del av följande nyheter: att den kitschiga schlagerprinsessan Lena Philipsson hade fått Povel Ramels prestigefylda mustikstipendium, att en viss mordmisstänkt pingstpastor i uppländska Knutby hade vänstrat med två olika kvinnor, samma kväll, i samma hus, fast på olika våningsplan (och en av dem hade slutligen mördat en tredje) samt att hans mediavänners favoritfotbollslag - anrika Hammarby IF - hade förlorat borta mot IFK Göteborg på självmål. Vilket hade fått honom att dra följande slutsats om landet han bodde i: "Sverige är ett geografiskt område på den skandinaviska halvön där schlagerstjärnorna kammar hem de tyngsta kulturpriserna, där frikyrkan står för dekadensen, och de viktigaste ligamatcherna i fotboll avgörs på självmål." En skrämmande analys, tyckte han, men i stora drag korrekt.
Hela den här romanen är en studie i nutida samhällsskildring. Det är nog så ordrikt ibland, och vilka ord sedan! Jag har gjort en lång lista på ord som jag måste slå upp. Man förstår de flesta i sitt sammanhang, men andra! Herre Lord. Och jag är bara svensklärare. En annan typ av läsebetraktelse av boken finns i Bokgalleriet.
3 kommentarer:
Ett litet tillägg och klargörande till Wallgrens språk: kalamitet, megalomana och insignier är tre ord som presenterades mycket tätt intill varandra och utan större hjälp att förstå orden i sitt sammanhang blev det svårt... Dags att plugga ordboken?
Wallgren ställer med sitt språk krav på läsaren! Äntligen finns det en bok med härligt motstånd i texten - det var väldigt givande. Jag älskade boken av många anledningar, där språket definitivt var en.
Absolut, det är uppfriskande med motkrav. Sedan är innehållet ingen dussinlittaratur heller, tack och lov. Vallgren kritiserar ju bland annat det mainstreama i den här boken - vi föds som original och dör som kopior. Det är en tänkvärd roman.
Skicka en kommentar