Orättvisa

Fyråringen har sakligt lagt fram sina protester mot min uppfostran idag på morgonen.
- Jag tycker att du är orättvis mot mig.
- Jaha. Vad är det du tycker är orättvist då?
- När du säger att jag inte får göra som jag vill.
- Jaa, men ibland måste jag få bestämma sånt eftersom jag är din mamma.
- Men om jag säger att jag ändå vill göra det då är du orättvis mot mig.
- Jag förstår att du inte tycker om det, svarade jag. Men vad är det som är orättvist?
- Men! Att jag inte får göra som jag vill. Det har jag ju sagt flera flera gånger.
Vår kommunikation brister lite så jag omformulerar:
- Okej, men vad är det du inte får göra för mig när du tycker att jag är orättvis?
- Att jag inte får äta min frukost i tv-rummet.
- Jaha. Mer då?
- Att jag inte får se tv.
- Nej, jag tycker att det räcker när man har sett till klockan nio.
- Men då är du ju orättvis!

Han är så frustrerad över att jag inte förstår och närmare kommer han inte att förstå varför jag gör som jag gör heller. Samtidigt vill han vara lite liten just nu och "kan" inte ta på sig en tröja själv. Liten och stor på en och samma gång. Men gullig är han.