Vilken ynnest det är att ha någon att skratta tillsammans med. Jag har många sådana på jobbet och vi får skratta gott varje dag. Sådana där interna grejer där man aldrig behöver förklara poängen eller ursäkta sig att det blir lite galghumoristiskt emellanåt. Det är väl dumt, men vi skojar om cancermöglet nu. För att lätta upp stämningen liksom.

Och lite absurt är det att allt fokus ligger på det som finns i väggarna, men sedan åker vi hem och har mobiltelefoner och bärbara telefoner nära huvudet hela dagarna, äter besprutad mat, akrylamidchips och pommes, vräker i oss kakor och annat olivsdugliga livsmedel fulla av härdade fetter innan vi sitter framför strålande skärmar i teve och dataformat. Om jag har ont i huvudet? Ja, då är det väl från cancermöglet. Schysst namn förresten. Tacka kvällstidningarna för det. Utan dem hade vi inte fått hittepå-ord som täcker in aktuella problem och våra värsta farhågor i en och samma rubrik.

Då är det extra festligt också att senast lästa bok är Dödergök av Katarina Wennstam. Finns avhandlad i Bokgalleriet, men jag spoilervarnar. Stora delar av handlingen avslöjas...

Dagens utmaning har varit att förklara hederskulturellt betingade våldshandlingar för elever som faktiskt ser ut som om de bryr sig. På 20 minuter. Det blir nog fortsättning följer på den visan.