Gråta med ett leende

Min lillasyster är färdigbakad förskollärare och blev genast rekryterad till en förskola - i Bromma. Flyttlasset gick iväg bakom föräldrarnas bil på nyårsdagen och sedan återvände hon hem för att gå upp med examensarbetet. Idag åkte hon ner igen för att stanna.

Hon var här på förmiddagen för att träffas lite in i det sista och det kändes bra. När hon for var det med tårar i ögonen på oss allihop och E tittade hela tiden på mig. Det känns inte bra att gråta inför barnen, men ändå vet jag att det ju också är naturligt. Vuxna gråter också.
- Varför gråter du mamma? frågade fyraåringen och jag förklarade att jag var ledsen för att H flyttar.
- Det går över, säger han då.

Och visst gör det det. Men inte helt. Det blir lite som att gråta med ett leende. Jag tycker att det är jättekul att hon fått jobb och att hon redan älskar att bo i Stockholm. Hon har gjort det förr och det går snabbt att resa dit när man vill. Men ändå - hon kommer att fattas mig.