Det blev många filmer under lillebrors sjukdomsperiod. Jag hyrde Arn - Riket vid vägens slut och avnjöt den fram till slutet. Jag tyckte den var så bra, fint berättad och det gjorde mig inget att det dröjde en timme fram till han kom hem till Cecilia. Men sedan blev jag besviken. Cecilia är reducerad till en trånande, och visserligen troget väntande, kvinna som inte tar några egna initativ förutom att söka sig till klostret som abedissa när hon tror att Arn är död. I böckerna är hon mycket handlingskraftig och utvecklar ett sinne för affärer när det är av största vikt att rusta sig ekonomiskt. När Arn väl återvänt får hon honom att lyssna på de idéer hon har, eftersom hon vet bäst och det slår väl ut.
Det är jättefint berättat om hur de återförenas och hur de bygger upp ett liv tillsammans igen, men sedan går Arn och dör. Jaha. I böckerna når han en hög ålder innan han avlider, men det borde man väl ha kunnat räkna ut att svensk film inte ska få sluta lyckligt. Det är något anti-hollywodskt som gör att svensk film ska sluta i vemod - något som ska spegla vårt sinne?
Tråkigt också att det är så dåligt ljud på svenska DVD-filmer, något som Kafferepet förklarat för mig. Man gör inte enskilda ljudfiler av svensk film, eftersom det kostar för mycket. Därför är det superhögt ibland, som i stridsscener, och sedan när det klipps till dialog ser man bara att de rör på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar