Döden-döden och dödens trött

Det är en dålig kombination att börja om att jobba, heltid, samtidigt som det ska utvecklingssamtalas på jobbet. Dessutom är januari superhektisk med massor av åtaganden inbokade, vardag som helg. De där två timmarna jag får med barnen går rasande fort, men efter nästa vecka blir det stor skillnad. Det var det där med att kunna säga nej... Att säga nej är att säga ja till sig själv.


Morgonen började med döden-döden. Jag hörde en liten snyftning i örat klockan sex på morgonen och fann en fundersam fyraåring som ville krypa nära.
- Vad tänker du på? frågade jag.
- Hur kommer man hem igen? frågade fyraårsfilosofen.
- Hem varifrån?
- Från himlen när man är död.
- Jag tror inte att man kommer tillbaka, svarade jag ärligt och möttes av lilleskuttårar.
- Men jag vill komma tillbaka till mitt hus!
-Ja, fast jag har aldrig varit död, så jag vet ju inte. Kanske kan man få komma tillbaka. Men vet du, att när man är fyra år behöver man inte fundera så mycket på döden.
- Men jag vill ju komma tillbaks hit. Annars skulle jag längta.
- Ja, men då får du nog komma tillbaka. Jag tror att i himlen är det som om det alltid är lördag och då är allt bra.
Då äntligen lyste han upp i ett leende och nickade. - Ja, och så får man äta så mycket godis man vill!

Åh, vad jag önskar att jag kunde lova honom att det blir precis just så.

Sedan är det så roligt, för nu är vi fyra i famljen som går upprätta. Lillebror har helt släppt taget nu och stultar omkring och ser stolt ut. Han är så koncentrerad och somnar så snabbt och gott när man lägger honom. Liten blir stor. Liten blir ett år på söndag.