Lillebror hade nästan 41 graders feber igår och har varit sjuk sedan i lördags. Därför ringde vi till jourcentralen - jag sa ja direkt när maken föreslog det - och de ville att vi skulle komma in. Annars har jag svårt att ringa de där samtalen. Jag känner mig sjåpig och föreställer mig väntrummet på akuten överfullt med misshandlade och trafikskadade.
Det blev det vanliga dock, inte för att jag hade förväntat mig något annat. "Se till att han dricker och om han slutar dricka hör ni av er. Om han fortfarande är sjuk på lördag hör ni av er."
Det är jobbigt att se sin lille ligga och flämta matt med blodröda kinder och bara gny svagt när någonting inte känns riktigt bra för honom. Han som annars är så pigg och stark.
Jag börjar känna mig lätt sliten och sjuka barn känns inte som världens bästa uppladdning inför mötet med 230 elever vid skolstarten, varav 140 är nya bekantskaper. Jag säger som sist: har jag tur blir jag sjuk själv så att jag äntligen får sova.
2 kommentarer:
Åh, jag hoppas verkligen att han får bli frisk igen! Det är ett lidande att se små älsklingar sjuka som små skuggor av sig själva. Jag håller alla mina tummar för att du ska hinna på åtminstone EN vilodag innan jobbet kallar! Vet ju hur väl det kan behövas.
Lycka till med roddandet - skickar härmed lite (förvisso trött) styrka (men ändå) till dig och lille sjuklingen!
Det känns genast bättre idag. Värdelös natt, visserligen, men ingen feber och han äter bättre. DÅ vet man ju i alla fall att det är på rätt väg.
Tack för omtanken!
Skicka en kommentar